Recension
Paisley, Brad
Time Well Wasted
(Arista Nashville)

Brad Paisley är den bästa nykomlingen i Nashvilles herrklubb sedan Jesse Hunter och Doug Supernaw för drygt tio år sedan. Han har hunnit fram till sin fjärde skiva, med den elegant ironiska titeln »Time Well Wasted«, och den förstärker bara bilden av en sångare som definitivt inte förspiller sin och lyssnarens tid. Brad Paisley är också något så unikt som en artist som i ett ögonblick tar countryns patenterat manligt öldränkta självömkan på absolut allvar, för att raskt bryta ut i en ironisk grimas, på en gång godmodig och pregnant.

På sitt förra album, »Mud on the Tires« för två år sedan, framförde han en sorglig och bitvis svindlande vacker duett med Alison Krauss, »Whiskey Lullaby«, men även en stilsäker pastisch på Ennio Morricones filmmusik i »Spaghetti Western Swing« med den geniale gitarristen Redd Volkaert.

Även på nya albumet varvar Brad Paisley känslosamheten med kärleksfulla blinkningar till countryns traditioner, främst i den charmerande sketch- och musikkavalkaden »Cornography«. James Burton spelar sina blurrigt, men pregnant utmejslade gitarrfigurer medan Paisley, George Jones, Dolly Parton, Bill Anderson och Little Jimmy Dickens spelar upp korta sketcher i Grand Ole Oprys anda, alltså den del av showen som ägnats Söderns traditionsimpregnerade bondkomik.

Volkaert och Burton: Brad Paisley visar sin vördnad för två av countryns mest särpräglade gitarrstilister, men är också själv en utmärkt gitarrist med spetsig honky tonk-attack, men också fin nyanseringsförmåga, inte minst i sitt arbete med alt- och barytonstämda akustiska gitarrer. Hans teknik smälter organiskt in i sångerna, väl anpassade till deras skiftande karaktär, pendlande mellan böljande honky tonk-ballader, up tempo-låtar och infall i nedstigande led från den sydstatsrock vars arv för närvarande bäst förvaltas i Nashville. Och vilket uttryck Brad Paisley än väljer (den lätt ironiska duetten med Alan Jackson »Out in the Parkin’ Lot«, den rockigare attacken i »The World«, den klassiska honky tonk-attityden i »Alcohol«, hans popbetonade anthem till kärleken »Love Is Never-Ending« eller den känslosamma duetten med Dolly Parton »When I Get Where I’m Going«) är hans trovärdighet och artistiska integritet total. Den tål även det burkiga ljudet, som på en gammal 78:a, i den bara minuten långa versionen av gospeln »The Uncloudy Day«.

För att summera: Brad Paisley är Nashvilles manliga hopp.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify