Recension
Birchwood, Selwyn
Don´t Call No Ambulance
(Alligator)

”Don´t Call No Ambulance” startar med ett snabbt, hårt och intensivt gitarranslag. Men det är inte en startbild som gör Selwyn Birchwoods debutalbum rättvisa. Selwyn är Bruce Iglauers, chef på det ledande bluesskivbolaget Alligator, senaste fynd. För en månad sedan lanserade han Jarekus Singleton och nu är det dags för ytterligare en 29-åring. Han har näsa för sådant här den gode Bruce.

Serwyn har växt upp i Florida och har som så många andra Buddy Guy som sin förebild, men även Muddy Waters, John Lee Hooker och Lightnin´ Hopkins kommer också på tal när influenser ska namnges. En annan artist som inte ska gå onämnd förbi är Sonny Rhodes. För i Sonny Rhodes band har han spelat på skolloven under många år och det är också Sonny som har lärt honom att spela lap steel.

Det vanliga gitarrspelet kan vara glödande intensivt, men lika väl mjukt smeksamt. Samma sak gäller rösten. Den är kraftfullt mörk med ett skarpt yttre och en inte mjuk kärna. Känsligt anpassningsbar. Precis som sångerna. De är varierande till form och fart. Hårt bluesrock och snabbare rockare samsas med ballader och långsammare soulinspirerade sånger. Rapinfluenser och lite funkiga tongångar dyker också upp. En och annan blues naturligtvis där ”Overworked And Underpaid” med RJ Harman på munspel väl är den som ligger närmast äldre traditionell blues. ”The River Turned Red” är också en blues med hjälp av Joe Louis Walker på slidegitarr. ”Brown Paper Bag” är en lång berättelse om det flytande innehållet i en brun papperspåses betydelse för livets olika skeden. Desh Dixon fyller på på keyboard. Lapsteelgitarren delar utrymme med en kulsprutebas i ”Tell Me Why”. Det hela avslutas med en snabb snackeblues där lap steelgitarren sätter upp farten, ”Hoodoo Stew”.

Men det som gör skillnad, och står sådan, är blåset. Regi Oliver spelar alt-, tenor- och baritonsax, basklarinett och flöjt. Detta tillför en dimension som gör plattan till något alldeles eget speciellt. De mörka och dovt mullrande tonerna ger en tyngd och stadga som skapar trygghet. Även alt- och tenorsaxofonspelet är ypperligt men mer likt sådan vi har hört förr.

Är då Selwyn Birchwood är kopia eller har han hittat ett eget musikaliskt språk? Att han klarar sig bra i konkurrensen visade han genom att vinna International Blues Challange 2013. Men räcker det? Jag tycker att vi redan här kan höra en självständig och personlig artist på väg att skapa sig ett sound och en röst som kommer att nå långt utanför Floridas gränser.

/Staffan Solding