Recension
Hurray For The Riff Raff
Small Town Heroes
(ATO Records)

Jag tänker på Jack Kerouac och Bobby Charles när jag lyssnar på Hurray for the riff raff´s nya cd. I Kerouacs roman ”On the road” ger sig huvudpersonen Sal Paradise ut på en resa från New York till Kalifornien mer eller mindre tvingad av en inre drift.

Bakom det lite udda bandnamnet Hurray for the riff raff hittar vi Alynda Lee Segarra. En 27-årig kvinna som har gått sin egen väg och fattat sina egna beslut genom livet. Hon växte upp med sin moster i Bronx, New York. Samma dag hon fick åka tunnelbana själv i 13-14-års ålder började hon hänga i och omkring kvarteren på Lower East Side av Manhattan. En samlingsplats för dagdrivare, gatumusikanter, allmänna outsiders och kringflackande resenärer. Sjutton år gammal gav hon sig av hemifrån med gitarren på ryggen, liftade med bilar och tåg till västkusten, tog sig ner till södern och hamnade till slut i New Orleans.

Längs med vägen började hon skriva egna låtar och drog in pengar genom att spela på gatorna. I New Orleans bildade hon ”Hurray for the riff raff”, ett kollektiv där musiker kommit och gått sedan starten. De har släppt en handfull cd de senaste sex åren, egenproducerade och på små skivbolag.

Jag har lyssnat många gånger på nya cd´n ”Small town heroes”. Först kunde jag inte sätta fingret på vad det är som låter New Orleanskt bekant bakom det enkla, avskalade men likväl personliga i sången, texterna och musiken. Inledande ”Blue ridge mountain” är en tidlös traditionell låt i Iris Dements anda och avslutande ”Forever is just a day” närmast en hymn till kärleken. I ”Crash on the highway”, ”Good time blues (An outlaw´s lament)”, ”End of the line” och ”The new SF bay blues” tänker jag på Gillian Welch.

Men det är i ”No one else” och ”I know it´s wrong (but that´s alright)” det faller på plats. Det enkla uttrycket. Rytmen. Det självklara framförandet. Det är Bobby Charles i rakt nedstigande led. Jag kan inte ge en bättre komplimang.

Kerouac skrev i ”Dharma bums” att ”One day I will find the right words, and they will be simple”. Bobby Charles uttryckte i en intervju 2004 att “I like my melodies simple, so that everyone can remember them”. De hade älskat Alynda Lee Segarra.

Segarra har utvecklats till en själfull representant och budbärare av den traditionella amerikanska folkmusiken. Hon har god hjälp av övriga musiker i bandet. De har precis nominerats till Americana Music Awards för årets mest framstående liveframträdande. Om de lyckas förmedla och intensifiera dessa låtar live anar jag en känsloupplevelse utöver det vanliga.

Eller som Segarra sjunger i ”The new SF bay blues”:

A woman´s heart is made of solid rock
And if you love her she will give you all she´s got
Oh and buddy that can be an awful lot

Så är det.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify