Recension
Gallway, Peter
Hello Stranger
(Gallway Bay Music)

Den här mannen borde vara mycket mer välkänd än vad han är.

Hans första inspelningar hemma i köket med farsan vid bandspelaren, när Peter var i tioårsåldern, ska vi kanske inte ägna oss åt mer än vad som nu är avklarat. Vi kan istället ta hans första popband, The Strangers, som utgångspunkt i hans karriär. Denna grupp bildades när bandmedlemmarna gick i high school i New York City och redan här skrev Peter låtar som väckte en viss uppmärksamhet framför allt bland kolleger. Så han fortsatte på den inslagna vägen och bildade Fifth Avenue Band som snart hade såväl bandmedlemmarna i The Lovin´ Spoonful, Richie Havens och James Taylor bland fansen. Och Peter hade snart ett skivkontrakt med Warner/Reprise, som fick honom att synas i skivbutikerna.Och han flyttade till Los Angeles och började turnera USA runt och dessutom i Japan, där hans namn fick den uppmärksamhet det förtjänade.

Hans låtar kunde, och kan fortfarande, sorteras in under etiketter för pop, country, jazz, folk – ja, säg americana då. Och när han i början av 1980-talet bodde ett tag i Maine uppe i USA:s nordöstra hörn med Kanada som granne, fick han ta emot ett fint pris från Maine Music Award, som tyckte han skulle få bli Best Songwriter.

Det finns ett stort antal plattor där man får höra hans musik. Ofta har han släppt album med ett visst tema, som t ex »Manhattan Nocturne« med tolv låtar för röster och en jazzkvartett, eller »Greenwich Village in The 60´s«, där bl a Chrissie Hynde medverkar.

Bland de artister som har spelat in Peter Gallway-låtar märks bl a Bette Midler och Kenny Rogers. Han har också samarbetat med Suzanne Vega, John Sebsastian och massor av andra.

Idag bor han i Santa Barbara, Kalifornien. Och här experimenterar han medan han skapar ny musik eller förnyar sånt som han har spelar in för längesedan.

»Hello Stranger« innehåller tolv fina Gallway-låtar, alla i naket och barskrapat skick. Här jobbar han minimalistiskt så att alltihop låter som en motsats till det mäktiga Phil Spector-soundet. Här finns bara Gallways röst med en elektrisk gitarr i bakgrunden, ett ensamt piano eller John Sebastian med sitt munspel.

Detta är en originell platta, som effektivt placerar Peter Gallway i fokus och får åtminstone mig att undra varför han inte är mer känd än vad han är.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify