Recension
Cary, Caitlin & Thad Cockrell
Begonias
(Yep Roc Records)

Caitlin Carys och Thad Cockrells duettskiva »Begonias« har hyllats väldeliga. Jag kan inte riktigt dela entusiasmen. Idén är det inget fel på. Folkfärgad singer/songwriter-country i luftiga arrangemang, där ekona från Gram Parsons och Emmylou Harris duetter hörs i till exempel »Two Different Things«, men även den så festicherade Patsy Cline lämnat spår i »Please Break My Heart«. Musikerna är det inte heller fel på. Pat Buchanans smakfulla gitarr och Pete Finneys försiktiga steellicks ger gulliga konturer åt sånginsatserna, även om Finneys korta solon ibland blir alltför återhållna, på gränsen till drömsk sockervadd. Och Caitlin Cary är en hygglig fiddler.

Cline, Parsons, Emmylou: annars dominerar ett uttryck som påminner om den klassiska countryns duetter. Men där blir också bristerna påtagliga. Där Gillian Welch och David Rawlings motståndslöst återkallar de old timey-färgade stämningarna hos Louvin Brothers blir Cary och Cockrell lätt krampaktiga. Det hänger naturligtvis samman med att ingen av dem är någon riktigt bra sångare. Thad Cockrell slirar rejält i solosången, medan Caitlin Cary klarar sig tills hon försöker få till en extra twang. Då spricker rösten, och sången blir falsk. Och någon personlig kvalitet i själva uttrycket, som hos en Iris DeMent eller Lucinda Williams, kan åtminstone inte jag skönja.

Det blir extra tydligt i Caitlin Carys och Thad Cockrells loja version av »Warm and Tender Love«. Jämför gärna med Dixie Chicks helt överlägsna versioner av »Bring It on Home to Me« (på »Thank Heavens for Dale Evans«) och »You Send Me« (»Little Ol’ Cowgirl«).

/Magnus Eriksson