Recension
Brown, Dennis
Umoja / 20th Century DEBwise
(Blood and Fire)

Känner ni duben?

Det gör ni säkert; så jag tar bara en snabb rekapitulation för att fräscha upp minnet. I början av sjuttiotalet så skapade ett gäng jamaicanska producenter en ny musikform. Man plockade bort sången, la till lite ekoeffekter och fick de nya versionerna av låtarna att skaka och kränga likt tågvagnar i hög fart. Det är svårt att förklara om man inte har hört det förut. Men jamaicansk dub är själva essensen av musik. Man plockar bort allt onödigt bjäfs. Skruvar upp basen så högt att det mullrar i ens innanmäte. Rytmen som återstår slår i takt med ens hjärta. Det är livsuppehållande musik.

Det finns några enastående dubplattor som ingen musikintresserad människa kan vara utan. Lee Perrys »Blackboard Jungle Dub« (nyligen återutgiven på cd i perfekt ljud), Keith Hudsons »Pick A Dub«, Vivian Jacksons »Prophecy Of Dub«, Jo Jo Hookims »Vital Dub«, Augustus Pablos »East Of The River Nile«, Joe Gibbs »African Dub« (alla tre i serien, faktiskt). Etcetera.

Men i längden är inte dub en musikform som det går att fylla ett helt cd-arkiv med. Man får, precis som med musiken själv, skala bort allt oviktigt och behålla det för helheten vitala. Jag har en tolv femton dubalbum hemma i samlingen. Mer behövs nog inte. Men nu släpper Blood & Fire en ny dubplatta som med största sannolikhet platsar i denna lilla innersta krets.

Dennis Brown dog 1999. Då hade han underhållit Jamaica och världen med sitt artisteri i exakt trettio år. Han blev aldrig den stora crossover-stjärnan; slog kanske aldrig helt igenom. Men måste ändå klassas som en av reggaehistoriens allra mest älskade sångare. Inte lika känd i västerled som Gregory. Utan samma världsstjärnestatus som Marley. I avsaknad av den strikta linje som drev Burning Spear. Men Dennis Brown är, kanske mer än någon annan (möjligtvis med undantag för Delroy Wilson och Shabba Ranks), den publikt sett mest omtyckta sångaren på den lilla ön. »He loved his people and they loved him back«, som en gång Steve Barrow har skrivit i ett annat sammanhang. Och Dennis Brown omfamnade mycket; han sjöng, producerade och drev sin egen Deb-etikett. Och släppte således dub-album.

På »Deb Music Umoja / 20th Century Debwise« som den fullständiga titeln lyder på det här albumet, så samlas två möten mellan Dennis och Prince Jammy i King Tubbys studio. Dels »Umoja Love & Unity« från 1978 och dels »20th Century Debwise« från året efter. Prince Jammy arbetade hos King Tubby under andra hälften av sjuttiotalet och blev snabbt Jamaicas finaste studioengineer. När dub-boomen tog slut i början av åttiotalet genomgick han en metamorfos och blev öns mest profilerade producent med hundratals hits bakom sig. Då bytte han, med all rätt, namn, från Prince till King.

Musiken på den här plattan är melodiös dub förfinad genom flera års sökande efter den ultimata resan i ljud. Prince Jammy låter ekoeffekterna flyga fritt, basen släpper aldrig taget och det blir ingen uppvisning i teknik, bara själfull konst hela vägen fram. Dennis Browns ande är hela tiden i fokus.
Som ytterst välkommen bonus har man dessutom lagt till en extralåt, den monumentala »Want To Be No General«, min absoluta Dennis Brown-favorit, faktiskt; här i dubutgåvan. Den har förut bara funnits på baksida på en vinylsjua från 1979. Tack!

Den här plattan släpps alltså på engelska Blood & Fire; den halvt tandlöse reggaefanatikern Steve Barrows lilla kelgris. Ett tag kändes det som att Blood & Fire var ute på villovägar. Det kom märkliga plattor med artister så perifera att inte ens Sly & Robbie hade backat dom någon gång i sin karriär. The Chantells, Sylford Walker, Cornell Campbell. Man slentrianköpte albumen, såklart, men det var inte samma skimmer kring Blood & Fire-namnet längre som i början. Sagan var all. Världens bästa skivbolag var åter ett reissue-bolag i mängden.

Så gav man ut Big Youths »Natty Universal Dread«. Världens genom alla tider störste artist i en totalt fläckfri samling. Och plötsligt var man på rätt spår igen. Svårare än så var det alltså inte. Sedan dess har Blood & Fire varit på rätt spår. Karta och kompass intakt. Inga nördutgivningar med mediokra artister bara för att tillfredsställa den anala storstadsbon; snarare kärleksfull musik av de största och bästa artisterna för alla oss som älskar det jamaicanska uttryckssättet.

10 Blood & Fire-plattor dom aldrig kan ta ifrån oss

1. Big Youth: Natty Universal Dread
Den hårda och stora sten varpå all bra toast, deejaying och rap vilar. Firmamentet. Pylonen.
2. The Congos: Heart Of The Congos
Lee Perrys magnum opus. Och ett av reggaehistoriens tio bästa och mest helgjutna album.
3. Yabby You: Jesus Dread
Skamligt underskattad kristen producent, låtskrivare och sångare i oantastlig samling.
4. If Deejay Was Your Trade
Bunny Lee-proddad samling med benhårda toastare i flygande cymbal-attacker.
5. Darker Than Blue
Jamaicanska versioner av amerikanska soulhits under perioden 1973-1980. Sanslös musik.
6. Gregory Isaacs: Mr Isaacs
Channel One-platta från 1977 med kanske tidernas störste sångare.
7. Keith Hudson: Pick A Dub
Ohygglig dub-platta med bröderna Barrett-rytmer och Hudson-genialitet.
8. Dennis Brown: The Promised Land
En av Jamaicas stora artister på höjden av sin förmåga.
9. Johnny Clarke: Dreader Dread
Den sköra rösten, rockers-rytmerna, det sociala budskapet. Alltihop i sublim symbios.
10. Dub Gone Crazy
King Tubby i full effekt. F-u-l-l effekt.

/Tony Ernst