Recension
Crowell, Rodney
Tarpaper Sky
(New West)

Det trodde jag aldrig. Men nu har Rodney Crowell gjort en skiva som jag faktiskt helt oreserverat gillar. Nya skivan Tarpaper Sky är tveklöst hans bästa någonsin. Egentligen är det inte så stor skillnad på denna skiva och de närmast föregående. Men här är allt liksom snäppet bättre och för mig gör det väldigt stor skillnad. Detta är också en ljus och vacker skiva utan det mörker och den dysterhet som annars ofta har präglat Rodneys produktion på 2000-talet. Skivan genomsyras av en kärleksfull ton och en mogen mans eftertanke.

Mitt förhållande till Rodney Crowell har tidigare varit mycket ansträngt. Jag har aldrig förstått mig på hans påstådda storhet och det beror nog till stor del beror på att jag fick sämsta tänkbara introduktion till hans musik. Ett dåligt första intryck kan bli förödande. Den första skivan jag lyssnade på med honom var hans andra LP från 1980, den ovanligt rockorienterade och riktigt bleka ”What Will The Neighbours Think”. För mig förblev Rodney därför länge en rejält överskattad singer-songwriter. Hans kommersiella storhetsperiod i slutet av åttiotalet med framförallt skivan ”Diamonds & Dirt” gjorde inte mycket för att ändra den bilden hos mig. Någon enstaka låt kunde jag väl uppskatta men mycket mer var det inte. Rodney är en artist som enligt min mening aldrig hittade rätt balans mellan rock och country eller mellan kommersiella krav och konstnärlig integritet.

Sedan kom den obligatoriska återkomsten under 2000-talet. Med ”The Houston Kid” (2001) och uppföljaren ”Fate’s Right Hand” (2003) blev Rodney så oerhört hyllad av kritikerna att jag åter tvingades lyssna. Men jag förblev tveksam. Visst var där en hel del riktigt bra låtar på plattorna men jag stördes fortfarande av ett pretantiöst anslag kombinerat med en i mina öron allt för slätstruken rockproduktion. För mig framstod Rodney på dessa skivor lite som en Steve Earle utan dennes bett och risktagande. Jag vet att det är ett på tok för hårt omdöme, men det var så jag kände.

Spiken i kistan trodde jag kom förra året när Emmylou och Rodney så släppte den till största delen sanslöst tråkiga och oinspirerade duettplattan ”Old Yellow Moon” som blev obegripligt hyllad.

Men trots detta har jag nu under några veckors tid lyssnat på Rodney Crowells nya skiva ”Tarpaper Sky”. Det är en skiva som jag tycker om och som vuxit för varje genomlyssning. Äntligen är Rodney avslappnad utan att bli slätstruken. Han är ambitiös utan att bli pretantiös. Och äntligen har han fått en produktion och en ljudbild som är mjuk och tilltalande. Musikerna består av gamla medarbetare, vänner och studiorävar i Nashville. Här finns också en mycket fin variation med allt från cajun-doftande ”Fever on the Bayou” till finstämda ballader (”God I’m Missing You”) och riviga och roliga rockabillyspår (”Frankie Please”) eller mer bredbent amerikana-rock som i öppningsspåret ”The Long Journey Home”. Men här finns också de där speciella och personliga låtarna som behövs för att lyfta helheten. Jag tänker då på spår som den fina duetten ”Famous Last Words of a Fool in Love”, den helt underbara hyllningen till Guy Clark i ”The Flyboy and the Kid” och den avslutande ”Oh What a Beautiful World” där Rodney återanvänder John Denvers gamla slagdänga ”Take Me Back Country Roads”. Det låter som en dålig idé men det funkar faktiskt. Det är bra helt enkelt. Mycket bra till och med.

P.S Men sen kan man ju inte komma ifrån att precis allt i den tjusiga balladen ”I Wouldn’t Be Me Without You” egentligen är en skamlös stöld från Billy Joe Shaver. Men ska man stjäla ska man ju förvisso ha den goda smaken att stjäla från de allra bästa. D.S

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify