Recension
Lynn, Amy & The Gunshow
Don´t trip on the glitter
(Chipsnip)

Amy Lynn är en modern soul-diva direkt från The Big Apple, New York. Hon gillar rött vin, katter och cigarrer. Hennes favoritsångerskor är Janis Joplin, Etta James och Aretha Franklin.

En före detta pojkvän tyckte att hennes musik tog för mycket plats. Han åkte ut, men fick en hälsning på vägen: ”Don´t trip on the glitter”. Snubbla inte på min framgång när du går. Drömmen om en karriär inom musiken har varit orubblig. Nu är Lynn, efter att ha släppt ett par EP, framme vid sin debut-cd, och glittret yr på skivomslagets baksida.

Hon backas upp av ett sexmannaband med piano, saxofoner och trumpet, lett av hennes nuvarande man Alex Hamlin. Producent Steve Greewell har tidigare arbetat med Joss Stone och Brian Whitted på piano har spelat med Roberta Flack.

Det verkar som om alla har fått bidra till låtarnas utformning och det vimlar av influenser från alla möjliga epoker. Från lätt discoinfluerade covern på Shangri-Las ”Remember (Walking in the sand), via Lyn Collins-funkiga ”Can´t put my finger on it” till modern Amy Winehouse-soul i “Don´t trip on the glitter” och ”Dirty mouth”.

New York-hyllningen “West Village Blues” och The Supremes-studsiga ”When I meet you one day” är mer klassisk soul. Allra mest har jag spelat “Coming up green”. En riktig må-bra-soul-pärla om när det vänder:

Feels like a lifetime paying my dues
Running in circles keeping this roof over my head
Halfway to dead until you
You could feel the beat my heart was pounding
You could hear my song before I found it
Now I can breathe
Knowing that somebody believes
Everything is coming up green, green, green

Produktionen är bitvis aningen klinisk, men allting binds ihop av Lynns souliga urkraft till röst som inte vill något annat än att stå i centrum.

/Mattias Syrén