Recension
Beer, Ron
The Blues Don´t Say It All
((Egen utgivning))

Ärligt talat vet jag inte riktigt hur stor den här mannen är hemma i Kanada.

Han har gjort några plattor och en låg femma två veckor i rad på försäljningslistan i Calgary, där han bor. Plattan jag har lyssnat på ett tag släpptes 2011 på hemmamarknaden och har nu letat sig hit till Europa via lokala importörer. Allt på plattan har han inte skrivit själv. Men ett samarbete med namnkunnige Lou Sabatini har lett till 10 nya låtar.

Jag trodde Beer skulle vara en renodlad bluesartist av den vita sorten. Men han verkar vilja visa upp sina talanger även i sånt som kallas r/b och han drar sig inte för att smälta ihop sin egen funkiga bluesstil med lite lättjazz och en skvätt New Orleans. Hans egen och andras gitarrer målar upp ljudbilden och det låter fint. Man förstår att Beer är en sann musikant, som bevisar detta påstående även genom att arrangera »Songwriters Musical Festival« och starta en skola för textskrivare hemma i Kanada. Så han är naturligtvis ett betydligt större namn där borta än vad han någonsin kan bli på våra breddgrader.

Det låter bra. Bandet på plattan är sammansatt av folk med den rätta känslan ut i fingerspetsarna. Beer låter också bra när han sjunger. Men bra är inte bäst.

Vad han saknar är helt enkelt några kilon personlighet.

Han låter som några tusen andra.

Och så här är det ju: en del artister blir aldrig huvudattraktion i konsertlokalen, de blir förband.

Ron Beer blir, i Europa, antingen förband eller kisen som spelar en kväll på puben nere vid torget. Där spelar många bra blueskisar under ett år. Men inte de bästa.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify