Recension
Singleton, Jarekus
Refuse To Lose
(Alligator)

Bruce Iglauer på Alligator har ett gott öga och öra för både nya unga talanger och äldre erfarna utövare. Gärna med ett intensivt bluesrockigt sound. Jarekus Singleton är ytterligare en i denna rad av artister.

Vid en första anblick kan det tyckas att Jarekus Singletons blues inte är något nytt egentligen. Anslag, kraft och teknik kan liknas vid det vi tidigare fått från Albert King, Freddie King, Buddy Guy, Stevie Ray Vaughan och mentorn Michael ”Iron Man” Burks. Och så är det också. Det säger han själv. Men… Det finns något nytt originellt som vi faktiskt får ge Jarekus kredit för. Det är kombinationen av traditionell blues, rock, hip-hop, R & B och en gnutta soul som känns nykommet. Det energidrivna, blixtrande gitarrspelet har vi hört de senaste 40 åren i olika former. Där tycker jag mig inte höra något nytt. Det är snarare i lite annorlunda melodier och ackordkombinationer tillsammans med jordnära texter med en humoristisk touch som det är det annorlunda. Rap-bakgrunden lyser igenom på några spår, en soulliknande röst ala Robert Cray i andra och det hela växlar mellan taktfast och mer melodiöst.

Det finns mer av historieberättare än av poet i Jarekus texter. I den meningen att det är mer av längre sammanhängande meningar än enbart korta strofer i många av sångerna. En del dessutom uppbyggda på ett rapmanér och andra med ett mer traditionellt blues- eller rockupplägg.

Gitarren är ofta ilsket bitande, hård och intensiv. Men man ska inte låta sig bedövas av dessa toner för här finns en hel del lättare, mjukare och flyhänt böljande gitarrtoner också. Vanligtvis lever Jarekus gitarr ett levande liv ovanpå den homogena och stabila bas som James Salones orgel, Ben Sterlings bas och John ”Junior” Blackmons trummor utgör. Ett spår avviker dock helt. Det är ”Blame Game” där gitarren inte är intensiv, inga ilskna höga toner som driver låten framåt. Här är det ett munspel från Brandon Santini, piano från Robert ”Nighthawk” Tooms och bas från Ben Sterling som tillsammans med Jarekus röst gör det mesta av jobbet. En riktig fin sida från Jarekus och ännu ett exempel på den variation och kunskap som finns hos denna unga, lovande och intressanta musiker.

Tänk vad idrotten kan göra. Om inte Jarekus Singleton hade skadat sig på planen hade han kanske varit en ledande baskettalang i USA idag. Nu är han istället en ledande bluestalang. Om man ska döma av hans debut på Alligator vill säga. För är man endast 29 år i bluessammanhang måste man fortfarande kallas talang.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify