Recension
Thompson, Richard
Front Parlour Ballads
(Cooking Vinyl)

Med risk för att bli tjatig upprepar jag mina reservationer mot Richard Thompson från anmälan av hans dvd från Providence, Rhode Island. Alltså, Richard Thompson är en fantastisk, personligt särpräglad och teknisk briljant gitarrist, men hans skivor på egen hand har inte varit i närheten av det han gjorde med dåvarande hustrun Linda på 1970-talet. Richard Thompson tycks eftersträva en torr konstnärlighet där resultaten sällan är i nivå med anspråken. Det återhållna utrycket kan ibland bli lite lojt, lite trögt i sin mässande karaktär.

Men så kommer en glimrande passage, en snirklig gitarrfigur, ett vackert solo eller en innerlig förhöjning av det vokala uttrycket. På Richard Thompsons nya skiva »Front Parlour Ballads« bekräftas intrycket i öppningsspåret »Let It Blow«. Sången har samma folkepiska touch som Thompsons tidigaste soloarbete, men ljudet är burkigt på ett poänglöst sätt, som en medvetet raspig demoeffekt. Men plötsligt bryter en arabeskliknande gitarrfigur in och lyfter utrycket. I andra spåret »For Whose Sake« är tempot långsamt, ljudbilden lika reducerad som Becketts scenbilder. Men jag får ett intryck av tillkämpad själiskhet. Det blir inte bättre av att Thompsons röst spricker i det högre registret, utan att det skapar någon konstnärlig effekt.

Men så faller allt på plats i det följande spåret, »Miss Patsy«, nästan en folkrockig variant av Cole Porters »Miss Otis Regrets«. Melodin har en annan lyskraft än de föregående sångerna. Den står också i tacksamhetsskuld till Porter. Richard Thompson sjunger fokuserat, och gitarr-, mandolin- och dragspelkompet är perfekt.
Det blir en förlösning för hela skivan. I »Old Thames Side« hör vi Richard Thompsons omisskännliga vemod, utan teatrala effekter, till naket och lätt metalliskt gitarrkomp. I »My Soul, My Soul« ekar de arabiska effekterna, men på ett varsamt understrykande sätt. »When We Were Boys at School« är vackert eftertänksam på det där sättet som just bara Richard Thompson är i sina stoltare stunder. Och »A Solitary Life« är suverän folkrock, varken mer eller mindre.

Var hamnar vi då? För mig är »Front Parlour Ballads« en av Richard Thompsons mest övertygande skivor på ett kvartssekel. Han spelar alla instrumenten själv, utom slagverken som sköts av Debra Dobkin. Ljudbilden är ofta spartansk, nästan rituellt reducerad, och med några undantag fungerar det. Det är som om Richard Thompson tvingas att mer omsorgsfullt foga in varje liten detalj i en konstnärligt verkande helhet, när han själv sköter instrumenten.

Gruppkänslan reduceras, men i stället skapas en annan dynamik. Och jag får nog revidera min tjuriga bild av Richard Thompson som soloartist. Det småtrista mässandets tid är kanske förbi.

/Magnus Eriksson