Recension
Gammage, Phil
Adventures in Bluesland
(World Wide Vibe)

Jag förmodar att den här mannen, Phil Gammage, spelar ikväll på en liten bar i en New York-förort som vi turister aldrig hittar. Om vi gjorde det, så skulle vi hamna i en framrullande bluesrocklavin med massor av låtar som vi aldrig hört förut.

Men så när vi minst anade det, kunde Gammage släppa loss i en gammal Elvislåt, som han laddade med eko på rösten och gitarren á la SUN-studion i Memphis 1957. Och han skulle blanda in flera andra gamla hitlåtar från förr medan kvällen blev natt och baren måste stänga.

Medan vi letade efter en taxi som kunde ta oss in till Manhattan, skulle vi undra om han kunde låta lika övertygande på platta. Klarar han att få fram en stämning i studion, som på minsta sätt påminner om den som han onekligen behärskar att skapa inför en publik, som befinner sig på armlängds avstånd?

Det är detta vi kan studera här och nu på hans sjunde studioalbum, »Adventures in Bluesland«. Den visar upp honom i 12 låtar och först ligger en gammal Elvis: »Trying To Get To You«, fullproppad med 50-talseko. Är Gammage en ny bekantskap, så undrar man kanske varför han börjar med en cover? Man vet ju inte att det är hans passion, att varva egna låtar med gamla handplockade titlar från rockens historia.

Men rock... är det inte en blueskille?

Jo, men han är en vit blueskille och ingen BB King. Han gör sin egen mix och vit blues kan ligga väldigt nära rock av alla sorter. Och han gör låtar som varken är blues eller rock. Hans musik har plockats in i flera långfilmer, förmodligen för att filmfolket har upptäckt att han har en säker stilkänsla i både text och musik, som kan stämma med filmscenerna de jobbar med.

Från Elvis-starten växer plattan sakta men säkert till att bli en sådan där platta som man vill spela då och då. Så i all sin anspråkslöshet, t ex billigaste tänkbara CD-konvolut, är äventyren i blueslandet värd sin plats i skivhyllan.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify