Recension
McCalla, Leyla
Vari-colored songs. A tribute to Langston Hughes
(Dixiefrog)

Leyla McCalla har ett dovt, kort och torrt anslag när hon spelar, oavsett om hon plockar upp cellon, banjon eller gitarren. Hennes sång går i samma tonläge, återhållsamt, dovt och torrt.

Jag har spelat den här cd´n hemma vid ett par tillfällen och någon gång i bilen utan att ha blivit det minsta berörd. Sedan har den blivit liggande. Tills för en vecka sedan när jag petade i den i cd-spelaren efter midnatt i ett alldeles tyst och mörkt hus. Utan förvarning kommer det dova, torra krypande in under huden. Plötsligt sjunger McCalla om liv, kärlek och död och berättar indirekt historier om Haiti, New Orleans, afrikan-amerikaners kamp i USA för lika villkor i samhället i början av 1900-talet och hur ”jazz-poetry” bidrog till den kampen i en rörelse som kallades ”Harlem renaissance” i 1920-talets New York. Det är märkligt med musik.

McCalla föddes i New York med föräldrar som invandrat från Haiti. Hon bodde två år i Ghana som tonåring, återvände till New York och studerade ”cello performance” på New York University. Efter avslutade studier tog hon sin cello och flyttade till New Orleans för att spela Bach´s cellosviter som gatumusikant i stadens klassiska område ”French Quarter”.

Hon turnerade med bandet Carolina Chocolate Drops under 2012 och medverkade på deras cd ”Leaving Eden” från samma år. ”Vari-colored songs” är hennes debut i eget namn.

Cd´n innehåller åtta av McCalla tonsatta dikter av den amerikanske poeten och författaren Langston Hughes, fem traditionella sånger med ursprung från Haiti och New Orleans och en egenskriven låt. Rhiannon Giddens och Hubby Jenkins (Carolina Chocolate Drops), Tom Pryor (Black Lillies), Don Vappie, Matt Rhody och Luke Winslow King gästar på olika låtar.

Langston Hughes bodde i New York, reste en del, bland annat till Haiti och älskade jazz- och bluesmusik. Det är lätt att förstå McCallas intresse för Hughes. I sina dikter porträtterade han den svarta arbetarklassen utifrån stolthet, glädje och musik och ifrågasatte samhällets stereotyper, normer och sociala orättvisor i förhållandet mellan svarta och vita. Han blev en central gestalt i en växande kulturell rörelse, ofta kallad ”Harlem renaissance”, som värnade om att stärka afrikan-amerikanernas självbild och stolthet för sitt ursprung. En av hans mest kända dikter och tillika namnet på hans första diktsamling ”The Weary Blues” (1923) finns också på cd, inspelad av Hughes tillsammans med Charles Mingus och Leonard Feather (1959).

I ”Heart of gold” skriver han:

I wonder why red clay´s so red
And Georgia skies so blue
I wonder why it´s yes to me
But yes sir, sir, to you

”Lonely house” handlar om ensamhet och utanförskap och i ”Too blue” funderar textens huvudperson på att ta livet av sig, men konstaterar torrt att han/hon är för låg (too blue) för att orka leta rätt på kulan som behövs till pistolen. Kanske känner Leyla McCalla igen sig i bluesens blå färg. Hennes enda egna låt på cd´n, ”When I can see the valley”, inleds med raderna:

Well I´m praying
Because I am scared
That my time
Is coming soon
And I pray
Because I fear¨
That I´ve got too much to lose

McCalla gör inte mycket väsen av sig. Det är stora ord med små medel. Hon kräver en viss koncentration, närvaro och kanske även lite bakgrund och fördjupning av er som lyssnare. Som tack för besväret får ni historia, poesi, mänsklig värme, kamp för rättvisa och djupt blå känslor att
inspireras och fascineras av.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify