Recension
Felice, Simone
Strangers
(Team Love Records)

”Strangers” är Simone Felices andra album under eget namn sedan han bröt upp The Duke and The King och innan dess lämnade The Felice Brothers. Uppbrottet från bröderna kom 2010 i samband med att Simone genomgick en svår hjärtoperation. Denna nära-döden-upplevelse skapade en önskan om att göra saker på egen hand. Han skrev romanen ”Black
Jesus” och började utveckla ett berättande som bildar en personlig och effektiv balans mellan poesi och musik.

Det är en kombination av folkmusik, country och mjuk rootsrock som Simone framför med en röst som bär en svävande mjukhet och tilltalande tidlöshet. Det svaga darret i sången skapar en känsla av osäker ensamhet, lite hjälplöst sökande efter trygghet. Samtidigt finns här en storslagenhet som i ”Running Through My Head” blir nästan kyrklig, katedrallik.

Lite hallelujastämning kommer redan i den inledande ”Molly-O”, en trallvänlig poplåt med repeterande sing-along. Från förr i tiden. Likaså ”If You Go To LA”. Lite långsammare, mycket mer västkust. Och svepande stråkar.

En del är trallvänligt. Och trallandet fyller en viktig funktion i sångernas struktur. Inbjudande gästvänlighet som är svår att stå emot. Pianot och stråkarna ger det en inramning i balladen ”Bye Bye Palenville”. Det blir gitarr och stråkar i plattans kanske bästa låt, ”The Best That Money Can Buy”, där trumpeten sedan sätter utropstecknet. Och texten gör understrykningarna. Simone Felice är en mästare på att plocka det bästa av det som har varit och göra det till något helt nytt, framtidsinriktat.

”Strangers” kan nog ses som melankolisk, till skillnad från föregångaren, som snarare var en mörk historia. Det finns definitivt mer optimism här. Med lager på lager bygger han upp en egensinnig musikalisk struktur och ovanpå samlas ord som sammanfattar förr och nu i samma mening.

”Our Lady Of The Gun” är en tung anti-krigssång med handklapp och fotstamp som skapar en drivande rytm. Till sin hjälp har han The Felice Brothers, Leah Siegel och Wesley Schultz och Jeremiah Fraites från The Lumineers. Alla samlades de i The Catskill Mountains för att tillsammans skapa något som kan liknas vid passion.

Simone berättar, att han en morgon när han som vanligt gick förbi Jimi Hendrixs gamla hus i The Catskills stötte han på en kvinna som sa att hon kunde hypnotisera honom för fem dollar. Simone gav henne fem dollar och slöt ögonen. När han öppnade dem igen var kvinnan försvunnen. Nere på macken frågade Simone om de kände till kvinnan. Jodå, det måste ha varit Spacy Stacy, ett vandrande syrahaveri, som stod för rånet. Simone såg det inte riktigt så, utan gick rakt hem, skrev och spelade in plattans avslutande ”The Gallows”. En storslagen
sammanfattning av allt det som Simone Felices storhet som kompositör står för.

”Strangers” är ett lysande stycke tidlös musik.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify