Recension
Deadman
Chimes at midnight and How shall we then live?
(Rootsy.nu)

Efter liveplattan ”Live at the Saxon pub” och studioalbumet ”Take up your mat and walk”, två inspelningar som fick många att se ljusare på framtiden, löstes bandversion av Deadman upp och blev återigen synonymt med Steven Collins, en litterär och intellektuell sångskrivare i Leonard Cohens och Bob Dylans anda.

Lockhart och Texasbaserade Steven Collins ställer de existentiella och andliga frågorna och inte sällan har han den heliga skriften som sparringpartner och inspirationskälla. Efter en spelning på Akkurat hamnade vi samtal om behovet av att få näring i texter som ställer de grundläggande frågorna.

Collins tal mynnar ut i ett slags meditation över människans helighet och om hur vi ska kunna leva tillsammans. ”How shall we then live, in a world that bleeds us dry?” Undrar Collins på titelspåret till nya skivan »How shall we then live«. Titelspåret är också den blott sex låtar omfångsrika skivans starkaste. Sista sång är följaktligen en själsbesläktad tolkning av Bob Dylans »Things have changed«.

Till »How shall we then live« har Collins samlat ett tight litet kapell med gitarristen Bryce Clarke som äss i rockärmen. Det är sparsmakat och elegant utan åthävor. Å andra sidan en bit bort från de två tidigare skivornas vibrerande folk i Byrds och Bands lador. Skivan ges ut i en specialutgåva tillsammans med en kortfilm där Collins i förordet säger sig vilja fokusera på skapandeprocessen, mysteriet, skönheten och det romantiska i skapandet. Filmen har fått namnet »Chimes at midnight« efter ett citat av Shakespeares sir Jack Falstaff: ”We have heard the chimes at midnight , Mr Shallow.”, säger sir Jack Falstaff i Shakespeares pjäs Henry V. Men Chimes at midnight är även Orson Welles Bergmanska film från 1966 om Falstaff och hans vänskap med kung Henrys son. Och Orsons ande vilar starkt över Collins ”Chimes at midnight”s Texasballroom.

Steven Collins kortfilm genomfars och hemsöks också av Hemingway; muserna sveper förbi, historieskrivningens Cleo, dansens och lyrikens Polyhymia och Terpsichore; och Petrus, dörrvakten med nycklarna till himlen, och över allt vilar Shakespeares ande i berättaren som inleder och binder samman de tre akterna.

Collins samlar fragment och ger oss hänvisningar in i en texttradition. Det är ett collage som leder betraktaren vidare och som också ger nycklar in mot Collins eget kreativa universum där gengångarna möts. ”Printing their transparent apparition, the recieving room; and carry them here and there; jumping o’er times, turning the accomplishment of many years into an hour-glass; for which supply offers the maxim that not all who wander are lost…”

Jag tycker mycket om Collins irrande själar. Frågan är vart han går med fullängdaren som just nu lär vara under inspelning.

/Magnus Östnäs