Recension
Persson, Peps
Äntligen!
(Gazell)

I skenet av ett väldigt trött bluesalbum för åtta år sedan är detta en sensation. En vältajmad, snyggt iscensatt comeback och revansch från någon vi trodde för länge sedan dragit sig undan alltihop.

Och man hade nästan förlåtit honom för det också.

Det här har naturligtvis blivit så bra bara för att musiken rullat fram i rätt takt; hans egen. Skulle det ta åtta år så fick det väl ta åtta år. Men så får vi också en lätt svindlande, djupt vardagsfilosofisk text som den i »Jag manipulerar«:

Jag manipulerar min verklighet
jag vrider och vänder
och väljer att tro
och jag tror att jag vet

Det är väl mänskligt
till och med rationellt
när man söker sej hem
och anar ett spår
över väglösa fält

Han sjunger sin text som en man som faktiskt har varit där, levt ett helt liv med de där tankarna och tvivlen; stillsamt och eftertänksamt och just därför så övertygande. »Och Gud bara glor«. Det är så bra så man knappt tror det är sant.

Och han strör klarsynta livsobservationer omkring sig med nonchalant säkerhet, till glädje för oss vilsna »nynarcissister« och »neurosromantiker« i det här svårnavigerade samhällsbygget: »imperiet krigar/Gud hyllas med blod/mycket märkligt mannamod«, »livet är heligt och tanken fri/ingen har nåt alibi«, »har du tid att råda över vem du e?«, »det gångna är en dröm som övernattat/framtiden är en tänkbar abstraktion«. Eller:

Nä det e bäst o ta det litta kool
o lära sej å rätta röv efter stol
för om man pundar på
kan det lätt ble så
att ’somebody’s everybody’s fool’

Fast alla dessa klokheter ska naturligtvis upplevas i musiken, tätt intill den makalöst inbjudande, avspänt naturliga musiken. Ständigt drivande, ständigt överraskande, utan en enda onödig ton eller effekt.

Han har ju ett mästerligt komp bakom sig, hela vägen. Med Mikael Fahleryds trygga, varmt pådrivande bas och den alltid intensivt lyssnande Bosse Skoglunds trummor, inte minst.

Och Peps har aldrig gjort något bättre än det här albumet, aldrig skrivit så nästan löjligt självklara, genomlysande texter och framför allt aldrig låtit så naturligt hemma i det vindlande, aldrig sinande musikflödet.

Där tangon omfamnar det drömska hotellbarspianot, Jamaica gifter sig med den slirande dansbandssaxofonen, Timbuktu glider in i Göingeskogen som en lycklig hemvändare från något schlager-Gulag väster om Bronx.

Reggaen andas han bara rätt ut, på skamlös skånska. Av farten får Toots & The Maytals »Pressure Drop« en avskalat kongenial text på temat »stressen knäcker«. Bluesen, när den svajar fram i ensamt majestät, som i Sonny Boy Williamson-tolkningen »Seglat nerför floden Rhen« eller i försvenskningen av Silas Hogans knotiga Excello-låt »Dry Chemical Blues«, är djupare och blåare och mer avspänt rakt-på-sak än någonsin tidigare.

Men allra bäst är det när allt smälter ihop. Som i »Hördujag du« med en fullständigt osannolik, alldeles underbar blandning av bubblande funk-syntar, muterade New Orleans-trummor, svensk gammeltjosan och det mest hjärtskärande bluesmunspelande man hört den här sidan Papa Lightfoots »Wine Women And Whiskey« eller Big Walter Hortons mer än femtio år gamla »Easy«. Man vill bara att han ska fortsätta, korus efter korus, ända långt bort om tid och rum.

Jag har aldrig tidigare mött en så här fördomsfri mix av musikstilar i svensk populärmusik och aldrig hört den framföras med sådan osviklig självsäkerhet, stil och smak.

Ni bör lyssna.

/Lennart Persson