Recension
Cissoko, Sousou & Maher
Africa Moo Baal
(Arc)

Vad kan resultatet bli när två kreativa människor som älskar varandra och skapar musik tillsammans sätter sig i en bil och kör från Stockholm till Dakar? Det kan till exempel bli ett väldigt intressant album och därför släpper nu paret Sousou och Maher Cissoko sitt tredje i ordningen, »AFRICA MOO BAALU«, som på ett ungefär betyder »Afrikas ledare«.

Kanske har du sett duon Cissoko på Konserthuset i Stockholm, på Peace & Love eller på TV under förra årets Polarprisgala. Men världen är deras fält och de är lika hemma på festivaler i Borlänge som på Zanzibar.

Att deras resa Stockholm-Dakar (för övrigt namnet på deras förra platta och som dokumenterades av Sveriges Radio) blev avgörande för deras kreativa utveckling, det hörs både i texter och musik. När paret Cissoko färdades söderut mötte de människor på väg norrut, och fick se vad dagens folkvandringar innebär för människor på liv och död. De fick höra berättelser om hopp men också hopplöshet, och detta förmedlar de till oss i musiken som blir till en uppmaning: Inte bara till Afrikas och Europas ledare utan också till oss andra. Vad gör vi för att försonas, för att hitta lösningar, för att göra världen något mera uthärdlig? En av sångerna heter »Aline Sitoe Diatta« och handlar just om hennes öde: En person som vågade tro på sina ideal och som tillsammans med andra kvinnor organiserade sig mot den franska kolonialmakten i det som senare kom att bli Senegal.

AFRICA MOO BAALU är musik med en agenda. Det är vemodig och uppfordrande konst. Men samtidigt är det fruktansvärt vackert, och det svänger så det svartnar. Kombinationen av Sousou från den skånska myllan och Maher från södra Senegal är genial: Även om musiken på den nya plattan knyter an till den senegalesiska musiktraditionen finns här också reggae, pop och rytmer som skiljer sig från den mer traditionella genren. Det blir heller inte bara Skåne och Senegal. Här finns stråk av svensk folkmusik mycket längre norrifrån. Och visst finns här enligt min mening tydliga fransk-afrikanska influenser. Som från den maliska sångerskan Rokia Traoré, den tuaregiska gruppen Tinariwen och från mångkulturella Orchèstre National de Barbès, särskilt när det gungar till ordentligt i en svärta där paret Cissoko ändå alltid har kvar glimten i ögat. Det är viktigt för resultatet att plattan är inspelad live i en studio på den skånska slätten och att Andreas Unge fått producera och musicera: Det är intimt men samtidigt superproffsigt. Dessutom är det underbart med musik som ger en lust att dansa i denna mörka tid i mellanmjölkens land. Som det sjätte spåret Fall: »I had to dare to trust / That somebody will catch me / And I let myself fall, fall, fall…«

/Anna Carlstedt