Recension
Jones, Norah & Billie Joe Armstrong
Foreverly
(Reprise/WMS)

1958 gav Everly Brothers ut ett av decenniets djärvaste album, »Songs Our Daddy Taught Us«. Deras första singlar kom två år tidigare, första lp’n samma år. Att en duo som höll på att definiera den annars så primitiva femtiotalsrockens stämsång gav ut en skiva med folkballader och countrylåtar skar rakt genom den skarpa gräns som drogs mellan de ungas och de gamlas musik.

När Norah Jones och Billie Joe Armstrong från Green Day nu ger ut »Foreverly« med samma sånger, fast i något annan ordning, måste de både markera respekt för Everly Brothers tolkningar och göra något självständigt av materialet. Det lyckas till en del. Stämmorna ligger nästan lika tätt som hos Everlys, men där dessa sjöng till komp av gitarrer och akustisk bas har Armstrong och Norah Jones bredare backning.

Trummorna gör också att Gene Autrys innerliga »That Silver-Haired Daddy of Mine« blir stompigare än i Everly Brothers avklarnade tolkning. Och Billie Joe Armstrongs solosång i »Barbara Allen« är bara eländig. Den som vill ha en raspigt luttrad version av den har mer utbyte av John Travoltas druckna framförande i »A Love Song for Bobby Long«.

I »Down in the Willow Garden« lyckas däremot Armstrong och Norah Jones återskapa sångens klassiska förening av ödestyngd och oskuldsfullhet. Där fungerar också det utvidgade kompet med Norah Jones piano och Jonny Lams steel.

När det gäller en skiva som den här är också frågan hur nära den bör ligga förlagan. Kanske är jag för puristisk, men titeln och upplägget signalerar en förbindelse som bör markeras.

Sångerna saknar ju inte tolkningshistoria under det dryga halvsekel som gått sedan »Songs Our Daddy Taught Us«gavs ut. I stort klarar Armstrong och Norah Jones också balansgången mellan anslutning och profilering, men kanske hade jag föredragit om kompet varit helt strängburet.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify