Recension
Olsen, Angel
Burn Your Fire For No Witness
(Jagjagjuwar/Border)

Det vilar en grovhuggen elegans över Angel Olsens musik. Likt en Joni Mitchell silad genom Will Oldham-filter har artisten funnit en grundläggande musikalisk formel i uttryckens konsekventa skevhet – omedelbart trollbindande i ett lika hårt regisserat som otvunget improviserat komponerande.

Den bastardiserade folken från debuten »Half Way Home« har på album nummer två i stora sjok fått lämna plats för ett ruffigare tonspråk. »Burn Your Fire For No Witness« ljuder mer ruffig och i fullbandsformat uppblåst gitarrock, med en botten inte helt olik den Lucinda Williams eller Maria McKee producerar i sina bästa och mest elektriskt svartsinta stunder.

Frisläppt och målmedvetet men också ständigt skuggat av undertryckt, sotig melankoli balanserar albumet på gränsen till nära förestående sammanbrott. Det vränger ömsom desperat, ömsom målmedvetet i rubbandet av sina egna inneboende strukturer, ovilligt att svära sig till ett förhärskande uttryck men ändå konsekvent sammanhållet och vilande på en grund av brokig americana.

Nog kan det argumenteras för att Olsen fortfarande låter som allra bäst i avskalade spår som inledande »Unfuck the World«, »White Fire« och »Window«, där bandinramningen hålls lika stram som den trängda lyriken och det förträffliga vokala uttrycket. Men det är också att ta ifrån albumet dess fint konstruerade balans, där också mer bagatellartade rockexplosioner finner egenvärde i kompositionernas interna kommunikation.

»Burn Your Fire For No Witness« är, Olsens stundtals mattsvarta själslivsblottande till trots, ett album som extrovert och explosivt fortsätter att skildra ett ungt och mångbottnat musikaliskt konstnärsskap, lika moget formulerat som otvivelaktigt lyssningsvärt.

/Mark Andersson