Recension
Blackie & The Rodeo Kings
South
(File under music)

Colin Linden, Tom Wilson och Stephen Fearing bildade Blackie and the Rodeo Kings 1996, med ambitionen att göra ett hyllningsalbum till den kanadensiske folksångaren Willie P. Bennett. Bandnamnet är taget rakt av från titeln på en av Bennets skivor i slutet av 1970-talet. Här är de nu, arton år och åtta album senare, still going strong.

De har dragit ner på tempot. Deras stökiga blandning av rock, country och bluesiga ballader har på ”South” gått över i en mer tillbakalutad, reflekterande, americana. Inte en elgitarr så långt ögat når. ”Det är här vi befinner oss idag”, säger Wilson i en intervju om den ändrade ljudbilden.

Mitt första intryck är att de blivit gråare och tråkigare. Tjugotalet genomlyssningar senare förstår jag inte var den tanken kom ifrån.

Inledande låten heter ”North”, den andra ”South”. De hade delade meningar om vilken som skulle vara albumets titellåt. Hemma i Kanada har Blackie and the Rodeo Kings blivit etablerade och erkända. Mellan raderna anar jag att resan söderut är tänkt för att övertyga amerikanarna om bandets storhet. Wilson uttrycker skämtsamt att: “America needs Blackie and the Rodeo Kings. They are starving for us and they don’t even know it…yet“. Kanske är det så. Det låter hur som helst väldigt amerikanskt.

Stephen Fearings sång sticker ut när han går ett par toner upp i den makalösa, långsamma separationsballaden ”I´d have to be a stone” och i ”Everything I am”. Dessutom är det lite roligt mitt i det allvarsamma när han byter ut ”I´d have to be a stone to forget you” mot ”I have to be so stoned to forget you ” i avslutningen.

I övrigt är det inte så mycket som sticker ut. Det är bara genuint bra. ”Blow me a kiss”, ”Summertime´s over”, ”I´m still loving you”, ”Try try try again” och ”Fleur de Lys” är enkla snygga låtar. Melodin i ”Reventing the wheel of love” påminner en del om ”Sloop John B / Jag hade en gång en båt”. Precis som på debutskivan för arton är sedan så avslutar de med en cover på Willie P. Bennets ”Driftin snow”. Ska vi se det som ett tecken på att cirkeln är sluten?

Hoppas inte. Om de utvecklar det här konceptet lite till nästa skiva, så har de alla möjligheter att vara 2010-talets The Band. Den kan vi inte vara utan.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify