Recension
Scott, Eric
Where the Water Runs Deepest
(Itzall Goode Music)

Eric Scott är, om jag får gissa, en sådan där pålitlig, trevlig och genommusikalisk ung man, som känner alla och är känd av alla i den amerikanska delstaten Washington.

Han är född och uppvuxen i D.C. och har hur många egna favoriter som helst. Han lyssnade först på Black Sabbath och AC/DC och har sedan smakat på hela branschen ända till namn som Nat King Cole och jazzmusiker som de flesta av hans egna fans aldrig har ägnat en tanke.

1994 började han spela på riktigt. Han lärde sig hantera en elbas och det visade sig att han hade en utmärkt sångröst. Så han fick till en början vara med som studiomusiker och basist på turnér i andra namn än hans eget. 1999 fick han sin chans att spela in ett album i eget namn och den uppmärksammades både av släkt och vänner i D.C-området, och så småningom av en allt större publik. Idag är han ofta ute på turné i såväl USA som här i Europa. Till hans små egenheter här att han köper skor överallt där han drar fram och än nu uppe i över 100 par. Och jag tror ingen har presterat en längre tacklista än den som finns tryckt på CD-asken som omsluter nya albumet »Where the Water Runs Deepest«. Plattan har han producerat själv tillsammans med studiomannen med det något oväntade namnet Scott Smith.

Det är i alla fall en mycket behaglig och varierad platta med låtar som bygger på akustiska instrument, Scotts röst och hans texter, som han framför med trovärdighet, handlar om stort och smått här i livet. Det finns spår som skulle ligga bra till i en långfilm på bio, där musiken kunde hjälpa till att höja stämningen. Jag tror att en av låtarna redan finns i en amerikansk film.

Håll alltså ögon och öron på Eric Scott, för det är han värd.

Jag tror att hans namn kommer att finnas i medvetandet hos en allt större publik inom en inte allt för avlägsen framtid.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify