Recension
Wilks, Van
Running from Ghosts
(Texas '51 Records)

Van Wilks är en av rockens stora gitarrister. Han gjorde också sin programenliga debut på att majorbolag 1980 med »Bombay Tears«. Men sedan hände inte så mycket, mer än att han spelade i Austin och på turnéer som uppvärmare åt Z Z Top. Första gången jag hörde talas om Van Wilks var genom en kompis som fått honom rekommenderad av Billy Gibbons, som i slutet av 1970-talet kallade Van Wilks Austins bästa yngre gitarrist. Men efter »Bombay Tears« dröjde det femton år till nästa skiva, »Soul of a Man«. Sedan har skivorna kommit med ett par års mellanrum, »Koko’s Hideaway«, »Texas Jukin’« och nu »Running from Ghosts«.

Liksom de tidigare är det en lysande skiva. Van Wilks gitarrteknik är bluesbaserad, spetsad med en dos Jimi Hendrix. Men framför allt är han sin egen. När Van Wilks lägger ut ett snabbt växlande flöde av toner, när han piskar iväg en snärtig kaskad eller vilar på en ton med kraftigt sustain, visar han inte bara en fulländad teknik, han skapar också en djupt personlig uttryckskraft där varje ton, varje suveränt utmejslad figur är laddad av betydelse.

Ett fint exempel ger Van Wilks på »Happy Hour at the Asylum«, där han spelar duett med sig själv och skapar en spänningsladdad och oupphörligt fascinerande brytning mellan tungt flyhänt bluesgitarr och en resofonisk gitarr inbäddad i ett härligt burkigt sound. Men Van Wilks spelar också ett par omsorgsfullt valda covers, där han visar sin osvikliga melodikänsla, både som gitarrist och sångare.

Folksångerskan Bonnie Dobsons »Morning Dew«, som tolkar känslorna morgonen efter den stora kärnvapenattacken, har varit en favorit sedan han hörde Jeff Becks version, uppger Van Wilks på en direkt fråga mail-ledes. Robert Plants version har han däremot inte hört. Han säger att han uppskattar sångens enkla ackordsstruktur och de möjligheter den ger ett band genom sin rymd och öppenhet. Van Wilks gör också en utsökt tolkning, med bärkraftig och känsloladdad sång och expressivt gitarrspel. I solot skapar han ett tonflöde som i sin återhållna intensitet är ett under av kraft och bluesmättad skönhet.

Även den andra covern är vald med omsorg: Traffics mästerverk »The Low Spark of High Heeled Boys». Van Wilks själv talar om sångens hypnotiska känsla och att den ger ett sådant improvisationsutrymme att den kan »stretch out for days on end«. Det är en känsla som snarast förstärks i Wilks tolkning
.
Även flera av Van Wilks egna låtar har en mer melodiös karaktär, än på de tidigare albumen. Det är nästan som om »The Low Spark of High Heeled Boys» färgat av sig. Men blueskänslan är obruten, likaså Van Wilks utsökta teknik. Som bonus ger han oss två låtar från »Bombay Tears«, »1959« och »Travelin’«, i nya versioner, lika pregnanta som de första inspelningarna. ”I thought they deserved an update and a second listen”, skriver Van Wilks i bookleten. Ja, absolut.

Van Wilks är en av rockens stora gitarrister. Det är också hög tid att han erkänns som det. Den nya skivan ges i Europa ut av franska Dixiefrog. CDA har den i Sverige.

/Magnus Eriksson