Recension
Springsteen, Bruce
High Hopes
(Sony)

Långt ifrån alla Bruce Springsteens sjutton tidigare studioalbum är mästerverk, men de skapades med ambitionen att vara det. Det artonde däremot är ett spretigt och överarrangerat ihopplock av tidigare utgivna låtar, covers och överblivet material som han verkar ha spelat in mer för sin egen och polarnas skull än för fansens.

Under den australiensiska delen av Wrecking Ball-turnén ersattes Steve Van Zandt av Tom Morello som genast blev Springsteens nya bästis, eller musa som han själv beskriver honom. Morello medverkar på sju av »High Hopes « tolv spår, och förstör de flesta av dem. Hans innovativa och kraftfulla gitarrspel som lät så bra i Rage Against The Machine och Audioslave klaffar inte alls med Springsteens och The E Street Bands melodiska sound. Värst är det i den annars så mäktiga live-klassikern »American Skin (41 Shots) « och i en sju och halv minuter lång elektrisk version av »The Ghost Of Tom Joad« där Morellos självgoda solon tar över helt.

Bland de låtar som ratats till tidigare album är »Harry’s Place« det riktiga bottennappet. Att Springsteens valt att ge låten, som kulle kunna vara soundtracket till en gangsterfilm från 80-talet, en ny chans är lika oförståeligt som att han döpt hela albumet efter den näst sämsta låten, som dessutom är en cover.

Plattans behållning kommer först mot slutet i form av mörka, välformulerade textrader till vackra valsliknande toner i »Hunter Of Invisible Game« och »The Wall«, en lågmäld hyllning till Springsteens gamla ungdomsrockhjälte från New Jersey, Walter Cichon, som dödades i Vietnamkriget. Även den avslutande covern på syntpunkbandet Suicides »Dream Baby Dream« ger, trots att den är långt ifrån lika bra som den avskalade liveversionen, en skymt av den Springsteen vi blivit bortskämda med.

På det stora hela går det dock inte att förneka att »High Hopes« är resultatet av en bromance som gått över styr. Och ett oroväckande tecken på att åren till slut har börjat komma ikapp Bruce Springsteen. Titta bara på omslaget, ”gubbsjukt” som en vän till undertecknad spontant uttryckte det.

/Sandra Rydh

Lyssna på Spotify