Recension
Dub Club
Foundation come again
(Stones Throw)

»Dub Club« som ligger på Glendale Boulevard i Los Angeles öppnade år 2000. Varje onsdag de senaste tretton åren har de fyllt dj-båset med jamaicanska vinylsinglar från 1970- och 1980-talet och bjudit in till reggaeparty. Tom Chasteen har sedan starten varit en av de drivande krafterna bakom klubben.

När det efter några år gick upp för honom att flera av de jamaicanska artister han dyrkar fortfarande var i livet, började han söka upp dem och flyga in dem till Los Angeles för livespelningar på klubben. Ytterligare några år senare dök tankarna på att göra en cd upp.

Inspelningarna har pågått under flera år. Musiken till de flesta låtarna spelades in i Los Angeles med av Chasteen handplockade amerikanska reggaemusiker som spelat på klubben. Bland andra Mark Lightcap, Freddie Flint, Ras Benjy och Roger Rivas. Sedan har sång och detaljer i musiken lagts på av olika jamaicanska artister genom åren. Dels när de har besökt klubben i Los Angeles, men också under ett par resor till Kingston, Jamaica.

Chasteen har producerat ihop med jamaicanske reggaeartisten Tippa Lee, som hade en stor hit på Jamaica i slutet av 1980-talet med singeln ”No trouble we”, och som också sjunger på ett spår här. Tillsammans har de lyckats få till inspelningar med tjugo olika mer eller mindre kända röster från Jamaica. Från min egen blygsamma samling reggae-cd känner jag igen Dillinger, King Stitt, Trinity, Ranking Joe, Big Youth, Lone Ranger, Prince Jazzbo, Welton Irie och Josey Wales, medan till exempel Ranking Trevor, Little Harry, Danny Dread och Jim Brown är nya bekantskaper för mig.

De sjunger, pratar, mumlar, mässar och drar på r-en i rrrasta precis som de alltid har gjort. Och det är precis lika bra som det alltid har varit. Jag tror att reggaens rytm är synonym med livets och hjärtats rytm. Det är därför reggaemusiken passar till alla känslor, alla händelser och i alla sammanhang. Till förfest, fest och efterfest, att vakna till och somna till, till barnkalas, romantiska stunder, som bakgrundsmusik till en middag med vänner, till kärlek, revolution, politik, semester och det hårda livet på gatan. Den bara fortsätter och fortsätter. Förmodligen är det därför flera av låtarna på ”Foundation come again” tonas ner när de avslutas. Det finns inget naturligt slut på rytmen.

I verkliga livet tar det dock stopp tills slut. Ranking Trevor, King Stitt och Errol Scurcher har alla gått bort de senaste åren. Symboliskt nog är skivan ”livicated” till dem istället för ”dedicated”. Reggae står för liv och glädje.

Just idag är Ranking Trevors ”Paper and pen”, Danny Dreads ”Every herbsman is a star” och Natty King & Kings Stitts ”Gimmie Gimmie” världens bästa låtar. Och det bästa av allt. De tar aldrig slut. De gungar runt i kroppen så länge hjärtat slår.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify