Recension
Strait, George
Somewhere Down in Texas
(MCA Nashville)

Förra året gav Alan Jackson ut sin hittills bästa skiva, »What I Do«. I våras kom Toby Keith med »Honky Tonk University«, den enda riktigt bra skiva som han gjort. Vad händer med herrklubben i Nashville? Artister som förvisso visat stilkänsla, integritet och traditionsmedvetenhet, men också varit till synes hopplöst träiga, gör plötsligt lysande skivor. Och nu kommer George Strait med »Somewhere down in Texas«, en av årets bästa countryskivor så här långt. Annars är även George Strait en sångare jag haft svårt för. Han är en klassisk honky tonker, och hans väg in i countryn kan inte ifrågasättas; han var professionell rodeoryttare innan han blev sångare. Men även han har varit trist, defensiv och profillös i sin vädjan till både hardcorefansen och en bredare poppublik.

Och så släpper även han sin mest helgjutna skiva. Den öppnar med en omisskännligt blurrig gitarrfigur från Brent Mason. Och sedan följer den mytologiskt laddade raden »If the whole world was a honky tonk«. Sådan är andan på skivan. George Strait rör sig inom en strikt definierad mytologi, där baren ger ett centrum och Texas, lika mycket en mytisk som geografisk storhet, dess omgivande universum. Titellåten, liksom den programmatiska hyllningen till allt som den forna republiken Texas givit mänskligheten i »Texas«, understryker skivans mytologiska karaktär.

Men den ger även en musikalisk programförklaring. »The Seashores of Old Mexico«, en nyskriven sång av Merle Haggard, är genomsyrad av outlaw- och gränsromantik, men också förankrad i en mer närliggande samtid, och arrangemanget är lagom insmickrande i sin blandning av breda penseldrag och små tex mex-färgade finesser. »High Tone Woman« av Leslie Satcher (lyssna på hennes egna skiva »Love Letters«) och Tim Ryan Rouillier är ett annat mästerverk i sin art: bärkraftig melodi, ohöljt comboyromantisk lyrik, stötig fiddle från Stuart Duncan och suveräna stafettgitarrer från Mason och Steve Gibson.

Och så den sorgmodiga balladen om kärleken som inte finner sitt mål »Good News, Bad News«, där George Strait sjunger duett med Lee Ann Womack som de senaste åren profilerat sig som den ledande traditonalisten bland yngre sångerskor, tillsammans med Bakersfieldbaserade Sara Evans. Även om hon tar i lite för mycket just här, har hon det kanske mest tårstänkta vibratot sedan Tammy Wynette.

Nästan alla spåren håller samma klass. Det gläder mig att även Nashvilles herrklubb gör vital och traditionsmedveten country, så fjärran alla tendentiösa beskrivningar från de rockskribenter som med jämna mellanrum ”upptäcker” countryn och avkunnar sina lika okunniga som förhastade förkastelsedomar över Nashville. För några månader sedan skulle jag sagt att det räcker med George Straits dubbla hitsamling »50 Number Ones«. Nu lägger jag gärna till att även »Somewhere down in Texas« platsar i skivhyllan.

/Magnus Eriksson