Recension
Isbell, Jason
Bryggarsalen, Stockholm, 2013-12-03
(Konsert)

Jason Isbell är en gudabenådad låtskrivare begåvad med en röst som förbrukat åtminstone ett liv. I tisdags sålde han ut Bryggarsalen i Stockholm.

Alla har vi ett par namn på artister som drogerna tog alltför tidigt. Jason Isbell hade kunnat bli en av dem. Om inte hans dåvarande flickvän, tillsammans med Ryan Adams och några ytterligare vänner lyckats få in honom på rehab.

- Jag hade två lägen, full eller bakfull, allt handlade om att få tag i och dricka whiskey, säger Jason Isbell och blickar ut över ett fullsatt Bryggarsalen i Stockholm.

Han drar ett par dråpliga historier från tiden under flaskan. Med de sorgsna ögonen har han en sällsynt talang för att leverera svartsynt komik. Som den gången han lyckades lura sig själv och parkera bort bilen innan han gick och drack sina »vanliga 35 drinkar.« Han vaknade dagen efter och kunde inte hitta bilen. Ringde polisen och anmälde den stulen. Det tog åtta minuter så hade polisen hittat den.

Historierna skulle kunna vara ett sätt att kokettera med ett förflutet. De är de inte. Men kanske en del i rehabiliteringen för Jason Isbell skriver sånger som påverkar hjärtrytmen, med texter som med lätt fotarbete hittar ständigt nya bilder.

Ett par gånger under kvällen känns det som om vi hamnat i en veckning i tiden och framför oss står en mycket ung June Carter och en på något sätt ännu yngre Johnny Cash. Men då pratar vi inte alls röster eller klangvärld utan närvaro.

Jason Isbell har det självklara. Redan i inledande »Live Oak« och »Different Days« står det klart att det här kommer att bli en sällsynt stark kväll i det gamla bryggeriet i norra Vasastan. En kväll där huvudmaterialet kommer från nya plattan Southeastern men där Jason och hans fru, fiddlaren och singersongwritern Amanda Shires ger oss fantastiskt fina versioner av »Streetlights« från skivan med samma namn och »Alabama Pines« från »Here we rest«, två skivor som han gjorde tillsammans med bandet The 400 unit.

Det spröda i Amanda Shires röst som solo stundtals blir eteriskt, hittar hem med Isbells' vemod. Shires femsträngade fiol adderar djup och dramatik. Jason Isbells triol-feeling och förkärlek för 6/8-delar tillsammans med Shires fiol får tankarna att vandra mot Mike Scotts och Van Morrisons soultyngda keltik. Faktum är att Isbell är en av få som kommer ut från Morrisons »Into the mystic« med värdigheten i behåll. Den får vi inte denna afton.

Däremot får alla Drive-By truckers-fans sitt när Isbell och Shires mot slutet av konserten gör »Outfit«, den första låten Isbell gjorde för bandet som han lämnade för sex år sedan men som han fortfarande är djupt förknippad med. Det, inte låten, är historia och dags att lägga åt sidan. Jason Isbell är här nu. In his own indisputable right, och han visar det med versioner av »Cover me up« som får regnet över staden att falla för någon vars tid är här. »Cover me up and know you´re enough to use me for good.«

Sjunger Jason Isbell och man tror honom om varenda ord.

/Magnus Östnäs