Recension
Eastwick
Beyond Reason
(eastw02)

»Eastwick gör mig glad« avslutade jag en recension, när det här bandet från Östersund släppte sin debut-CD, inspelad 2010.

Nu kommer de med ett nytt album, lika fullmatat med skön akustisk americana. Den stora skillnaden är att nu levereras tjockt med egna låtar. Bandmedlemmarna, med Jens Ganman i spetsen, presenterar sig som förstklassiga kompositörer i den här speciella genren. På debuten fanns känt och okänt material av John Prine, Bon Jovi, Steve Earle, Randy Newman och flera andra lika tunga namn. Nu behövs de inte längre, för bandets egen musik håller måttet och det känns som om en internationell satsning borde hägra. Det vi hör är musik som lätt fastnar i skallen och man vill gärna höra mer.

Allt är välproducerat av Gustav Hylén tillsammans med bandmedlemmarna och de får det att låta amerikanskt på ett eget unikt sätt. Inte minst Katarina Åhlén med sin cello hjälper till att ge bandet sin identitet och nykomligen Peter Roos får fram den rätta touchen på sin fiddle.

Och till detta kommer att Ganman sjunger med en accent som låter äkta. Jag undrar hur många förstagångslyssnare som tror att det här är ett svenskt band?

Texterna är ofta innehållsrika allmänmänskliga betraktelser om tidens företeelser som påverkar oss alla. Och det är texter skrivna på ett trovärdigt sätt, med en penna som här och där bygger sina rader med ett näst intill poetiskt utryck.

Eastwick fortsätter att göra mig glad.

/Rune Häger