Recension
Strypes, The
Snapshot
(Virgin)

Trummisen Evan Walshs pappas skivsamling, bestående av brittiska rhythm & bluesband från sextiotalet som Rolling Stones och Yardbirds och sjuttiotalets pubrockband som Dr Feelgood, Eddie & the Hot Rods och Rockpile, är orsaken till att Strypes låter som de gör.

Trots att den irländska gruppen är för ung, medlemmarna har inte ens fyllt arton år, för att bli serverade på puben har man helt anammat musiken och attityden från Dr Feelgood bästa album, debuten »Down By The Jetty« (UA, 1975).

Precis som Lee Brilleaux, Wilko Johnson, John B. Sparks och The Big Figure tog som sin uppgift att ta ner den då förhärskande svulstiga rockmusiken på jorden, använder sig Strypes av samma pubrockenergi för att lyfta fram rockmusikens mest befriande genrer. Och liksom sextiotalet och sjuttiotalets förebilder hamnar gruppen med nödvändighet till slut i det amerikanska femtiotalets svarta rock'n'roll och rhythm & blues.

Utan skivbolag som Chess och artister som Muddy Waters och Bo Diddley skulle varken Stones eller Yardbirds ha låtit som de gjorde. Och än mindre det nutida Strypes, vars musik härstammar från samma rötter.

Med en fräschör och vitalitet, som vanligtvis försvinner med stigande ålder, attackeras Bo Diddleys »I Can Tell«, Coasters »I'm A Hog For You Baby«, Willie Dixons »You Can't Judge A Book By The Cover« och Muddy Waters »Rollin' & Tumblin'«. Till och med Nick Lowes högt uppdrivna tempo överträffas då Strypes ger hans »Heart Of The City« en rejäl omgång.

Men, mest av allt imponerar gruppen med sina egna kompositioner, som på inget sätt hamnar i bakvattnet på det de lyssnade på hemma hos familjen Walsh. Med »Blue Collar Jane«, »What The People Don't See, «She's So Fine" och ”What A Shame” visar man att det fortfarande går att skriva pubrock och rhythm & blues som, utan att ge avkall på ursprunget, både låter uppdaterad och modern.

Vågar man hoppas på en renässans?

/Per Magnusson

Lyssna på Spotify