Recension
Porter, Gregory
Liquid Spirit
(Blue Note)

Efter två album på skivbolaget Motema Records i New York, och tillika två Grammy-nomineringar, har Gregory Porter blivit uppfångad av traditionsfyllda Blue Note Records. Det skulle kunna innebära en risk för såväl rädsla som övermod när högt ställda förväntningar ska infrias på denna tredje cd. Jag anar dock att rädsla och övermod stämmer dåligt in på Porters personlighet.

Hans mor arbetade inom kyrkan och spelade ofta gospelsånger i hemmet när han var barn, med Mahalia Jackson som favoritsångerska. Hon tyckte också väldigt mycket om Nat King Cole. Fadern var inte närvarande under hans uppväxt.

Redan som femåring tjyvlyssnade han på moderns skivor när hon var ute och gjorde ärenden. Han fascinerades av Nat King Coles röst och värme och hämtade kraft från musiken. Favoritlåten var Coles "Pick yourself up”. Intrycken var så starka och betydelsefulla att han i trettioårsåldern skrev en hel musikal med titeln ”Nat King Cole and Me”.

Mänsklig värme och kraft att krångla sig vidare genom tillvarons ibland snåriga väg känns som utmärkande för Porters musik. I inledande ”No love dying” sjunger han:

Well the bones of love are everywhere
But I won´t let it be
There will be no love dying here for me

Porter framför sina låtar med en värdighet som för tankarna till Curis Mayfield. Det är soulig, nedtonad jazz med piano, saxofoner och trumpet. När han i ”Water under bridges” och ”Hey Laura” lutar sig mot ett ensamt piano är det med samma mjuka självklarhet som Norah Jones sjunger. Inget konstlat, ingen överproduktion, bara en känsla som ska förmedlas. Det är svårt att värja sig när han i ”Water under bridges” sjunger om en förlorad relation:

Do you remember the days we used to spend?
Memory so strong it keeps me from moving on
If I could go back, I’d take our worst days
Even our worst days are better than loneliness

Han gör Abby Lincolns ”Lonesome Lover” och Ramsey Lewis ”The In Crowd” till sina egna och i titellåten ”Liquid Spirit” höjer han tempot en aning med handklapp och stötiga saxofoner. Men mest av allt är det egna låtar som ackompanjeras av ett alldeles eget hjärta fyllt av kärlek, värme och livserfarenhet. Respekt.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify