Recension
Plastic Pals, The
Turn The Tide
(Polythene Records)

Ibland kan jag sitta och undra hur uppdaterad jag egentligen är på den musik som jag helst lyssnar på. För enkelhetens skull kan vi kalla den americana, så vet alla att det i första hand handlar om blues, rock, country, pop, texmex och jazz. En gång i tiden, jag tror det var under 1900-talet, hängde man i skivbutiker och kollade lådor med skylten NYHETER flera gånger i veckan. Och man läste amerikanska tidningar där man kunde hitta allt som var på gång.

Men så är det inte längre. Visst, man kollar skivbutiker nu också och läser amerikanska nätpublikationer, men inte lika ofta och inte lika djupt. Och ändå tror man själv att man har järnkoll.

Så kommer det hem ett kuvert i brevlådan med en cd som har spelats in av ett svenskt band som man aldrig har hört talas om: The Plastic Pals. Och det är deras fjärde album! Hur i helskotta har jag kunnat missa dem?

Plastic Pals har ett eget sound. De spelar hård rock men inte hårdrock. Det skramlar lite försynt och det razzlar när de kommer igång. De spelar tung pop också och det är gitarristen och sångaren Håkan »Hawk« Soold, tidigare i Guds Barn och Dom Dummaste, som skriver låtarna. På den här plattan är det 13 spår, som alla känns som om de hör ihop på ett eller annat sätt. Främst beror det kanske på att det är bandets samtliga fyra medlemmar som lägger sig i hur låtarna ska arras. Samarbetet leder till en kompakt ljudvägg som är bandets egen. Det låter som Plastic Pals och inget annat, även om man naturligtvis kan skönja varifrån de har fått sina influenser. Varför inte gissa på band som Television och Blue Öyster Cult? Och här har naturligtvis också producenten Chris Cacavas, känd från Green On Red och Giant Sand, haft synpunkter.

Det vimlar av små melodiska låtar, varav ett par borde bli Plastic Pals egna klassiker: »Leave it ´til tomorrow« och »The sweet spot«.

/Rune Häger