Recension
Nelson, Willie
Countryman
(Lost Highway)

Jag har ingen koll på Willie Nelson. Det vill jag gärna erkänna direkt. Mitt relativt nymornade country & western-intresse rör sig över stora ytor (från Jimmie Rodgers till The Be Good Tanyas, typ) men hos Willie har det ännu icke landat. Jag skaffade cd:n som samlar två sjuttiotalsalbum – ”Red Headed Stranger” och ”To Lefty From Willie” – på inrådan från Lennart, och de är fantastiska i all sin anspråkslöshet, men mer har det inte blivit.

Han verkar så oöverstigligt ojämn, den gode Willie. Vart man ska man börja? Hur går man vidare? Mycket fugazis bland de äkta pärlorna, vad det verkar. Jag läser på All Music Guide – gurun bland musiksidorna – och konstaterar att Willie Nelson har släppt över hundra album; samlingar och liveplattor ej inkluderade. Många får betyget 1 eller 2 (på en femgradig skala). Jag får nog be Lennart om råd igen; om det nu är så att jag ska investera i fler Willie-plattor.

Nu undrar kanske vän av ordning varför redaktör Olsson satt unge herr Ernst på att skriva om en gammal countrylegends nya album? Jo, det är så att det här ska föreställa Wille Nelsons allra första reggaeförsök. Tydligen har den legat i tio år och väntat på utgivning – skivbolagstrassel är den inte oväntade förklaringen till det decennielånga uppehållet – men nu har Richard Feldman tagit över stafettpinnen från Don Was och alltså till sist färdigställt ”Countryman”.

Omslaget skyltar med övertydligaste marijuanareklamen så reggaeviben infinner sig utan att man ens behöver spela plattan. Toots Hibbert gästar på körsång på en av låtarna och flera av Jamaicas finest sköter instrumenten. Det är upplagt för ett möte mellan Nashville och Kingston. Och då måste man obevekligt ställa sig frågan: varför skulle de tu någonsin mötas? Vad är meningen med det här projektet? Jag har älskat reggae sedan jag var mycket liten. Jag har lärt mig älska country alldeles nyligen. Men jag är inte speciellt sugen på att höra dessa två stilar mixas. Jag förstår inte vad det ska vara bra för.

När man sätter på skivan så besannas samtliga farhågor. Albumet låter precis så ofärdigt som man skulle kunna tänka sig i sina värsta mardrömmar. Dubmixen ligger liksom ovanpå och flyter; som olja på vatten. Integreras aldrig i själva svänget. Willie verkar inte riktigt veta hur han ska sjunga; han drar på de flesta stavelserna för att de liksom ska rymmas i rytmen. Det fungerar inte. Någon borde ha satt stopp redan då 1995 när de första inspelningarna gjordes. Rullat en extra joint och sagt: ”who the cap fit let him wear it”.

Bästa låten – ja, nästintill enda acceptabla låten – är Willies enkla men effektiva cover på Jimmy Cliffs ”The Harder They Come”. Men den är å andra sidan så bra att den nästan är värd hela pengen. O store Gud vad det gungar! Man blir sjösjuk. Som när man provade snus första gången. Munspelet i bakgrunden, Robby Turners dobro i förgrunden, den svidande elegant regisserade kören och så Willies röst; på en gång barnsligt naiv och proppad med erfarenhet. Det är som att låten är skriven för honom; alla problem han har haft genom livet – kvinnorna, drogerna, skattemyndigheterna – får sig här en definitiv genomlysning och Willie har tacklat dem alla: ja, det är till och med så att ju hårdare de har kommit desto hårdare har de fallit.

Så: Willie Nelsons nya platta är bedrövligt usel. Men: hans version av ”The Harder They Come” måste, upprepar: måste, höras. Hur göra?

/Tony Ernst

Lyssna på Spotify