Recension
Hunt, Phoebe
Live at the Cactus Café, 3.2.2013
(phoebehuntmusic.com)

Phoebe Hunt turnerade runt i USA i tre år som medlem i bandet The Belleville Outfit. De gav ut två sympatiska cd och spelade en väldigt bred americana med influenser från storbandsjazz och fiolbaserad folkmusik.

Det kringflackande livet verkar ha fått Hunt att fundera på tillvaron. När hon här ger ut sin första cd i eget namn kretsar flera av texterna kring livets stora, ibland närmast existentiella frågor. Hon inleder första låtens (”Fly on”) första rad med:

Time will tell if there is an answer to the questions in the end.

Låt er dock inte avskräckas. Det är varken högtravande eller pretentiöst. Tvärtom. Det är enkla reflektioner och tankar om livets olika val, var vi hör hemma och vad som egentligen är meningen med alltihop.

De musikaliska influenserna är fortfarande breda, men de är nedkokade till avskalade, personliga sånger som tar försiktiga steg ut i country, jazz och traditionell folk. Jag tycker mig höra närvaron av Joni Mitchell, Ricky Lee Jones och Dolly Parton mellan raderna.

Den stora behållningen är hennes röst. Jag uppfattar Hunt som ärlig, varm och väldigt närvarande, vilket förstärks av att skivan är inspelad live. Jag hör och känner henne i varenda stavelse i ”Fly on”, ”Oh so many ways”, ”Walk away”, ”One trick pony”, ”Flee, fly, flow, flum”, ”Silence” och ”Mourning dove”, och inbillar mig ibland att hon sjunger bara för mig.

Här finns också charmiga blinkningar som stompiga ”I got love” och fioljazziga ”Sugar”. Hunt själv spelar fiol. I bandet har hon piano, ståbas, gitarrer och trummor.

Vad är då svaret på livets frågor? I ”Walk away” behöver hon söka sig bort:

I´m going where my soul is leading me.
I´m finally on the road, it´s clear to see.
But if I never go, then I´ll never know
What it feels like to be free.
…
I got to walk away.

I “Take me home” längtar hon hem igen. I ”Silence” faller en relation sakta isär, men i ”Oh so many ways” tror hon på kärleken. I en sång värnar hon familjen. I en annan skyr hon det egna familjebildandet, då alla mest verkar stressa varandra i de relationer hon ser. Med alla dessa olika infallsvinklar till livets frågor är det kanske inte konstigt att hon i ”Flee, fly, flow, flum” tar i lite extra med rösten när hon undrar: ”where do I belong?”.

Kanske närmar hon sig i ”Before I´m done” det enkla svar som trots allt förefaller vara den bästa lösningen. Att försöka ha kul så länge det varar:

If I could do it all again
Start it over from the beginning
After would it make a difference
Or would I be right here where I am sitting

But I know where I come from
Still I just want to have some fun
before I am done.

Det finns en risk att den här cd´n seglar förbi utan att någon tar sig tid. Men om du sätter dig bekvämt, tar bort alla vardagens ljud för en stund och lyssnar ordentligt, kanske det visar sig att hon sjunger några av sångerna bara för dig. Också.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify