Recension
Nelson, Willie
To All The Girls
(Legacy/Sony)

Willie Nelson ute på söndagspromenad. Han fyllde 80 år i våras men rullatorn är fortfarande långt borta. Han spatserar med stadiga steg, väl medveten om var han sätter fötterna. För varje varv runt parken har han en ny kvinna vid sin sida. Oavsett om hennes namn är Dolly (»From Here to the Moon and Back«), Emmylou (»Dry Lightning«), eller Loretta (»Somewhere Between«), känns hon lika självklar på hans arm som flätorna på axlarna.

Utöver den säregna förmågan att få även de mest sentimentala låtarna att kännas genuina, ligger Nelsons främsta styrka i rösten. Den genomsyras av en trygghet som få har välsignats med samtidigt som den kan kombineras med, och lyfta fram, vilken annan röst som helst. På »To All The Girls«, hans tredje album för Sonys Legacy Recordings, gör Nelson duetter med sammanlagt arton olika sångerskor. De har alla en distinkt stil, ingen skulle någonsin blanda ihop t.ex. Sheryl Crow (»Far Away Places«) med Mavis Staples (»Grandma’s Hands«), ändå låter det som att Willie inte gjort annat än sjungit med var och en av dem.

Som väntat domineras skivan av country men har också inslag av pigg gospel (»It Won't Be Very Long« med the Secret Sisters) och latinska rytmer (»No Mas Amor« med Alison Krauss). Vackrast är »Will You Remember Mine« med Lily Meola och inte minst den underbart graciösa versionen av »Walkin’« med Norah Jones. »Have You Ever Seen The Rain« känns på pappret som en av de mest uttjatade låtarna i samlingen, men tillsammans med dottern Paula skapar Willie en styrka i det lågmälda och gör den till en av plattans höjdpunkter.

Nämnas bör också den utmärkta versionen av Springsteens »Dry Lightning«. Det vore onekligen spännande att höra Nelson tolka fler låtar från »The Ghost Of Tom Joad«. Förmodligen skulle även det vara en walk in the park för mannen som vet precis vad han gör bäst.

/Sandra Rydh

Lyssna på Spotify