Recension
Thompson, Linda
Won’t Be Long Now
(Pettifer Sounds/Topic)

Linda Thompsons nya skiva är efterlängtad. Efter skilsmässan från Richard spelade hon in den utsökta »One Clear Moment« 1985, men sedan tystnade hon. Linda Thompson hade drabbats av en sjukdom där spontana muskelrörelser på struphuvudet gjorde all sång omöjlig; Alison Krauss diagnosticerades nyligen med samma sjukdom.

Det dröjde till 2002 innan Linda Thompson kunde göra en ny skiva, »Fashionably Late«. Tredje soloskivan, »Versatile Heart«, kom sedan 2007. Och nu ger Linda Thompson alltså ut sitt fjärde soloalbum, »Won’t Be Long Now«.

Det är hennes mest konsekventa folkalbum. I många spår är kompet akustiskt. De sparsamt förekommande elektriska instrumenten är varsamt nertonade, utom i »As Fast as My Feet« där Zak Hobbs spelar ett suveränt solo på elgitarren.

Linda Thompson har skrivit flera sånger, Teddy Thompson bidrar med några (liksom ett par co-writes med Linda), och vi får också en sång av Anna McGarrigle.

Albumet rymmer endast två traditionella sånger, »Blue Bleezin’ Blind Drunk« och »Paddy’s Lamentation« från »Gangs of New York«, men vid en första genomlyssning får man lätt intrycket att allt material är traditionellt. Så konsekvent är Linda Thompsons folkrock-estetik den här gången.

Texternas teman är också talande för den traditionella förankringen: vandrandet, bittra kärleksupplevelser och döden är de centrala erfarenheter som lyriken tolkar.

Och, för att släppa de arkeologiska och taxonomiska perspektiven, Linda Thompson tolkar motiven med absolut övertygelse och närvaro. Rösten har mörknat med åren, men bärkraften och förmågan att sätta svärta, eller en luttrad längtan, på varje ord är lika stark som under åren i den engelska folkrocksvågen och på de tidigare soloskivorna.

Kompet är förstklassigt med bland andra Richard och Teddy Thompson på akustiska gitarrer, Dave Swarbrick på fiddle, David Mansfield på Weissenborn och mandolin och Tiny Trischka på banjo. Men det är också så varsamt nyanserat att instrumenten träder in i en organisk helhet med det vokala uttrycket.

När Linda Thompson mot slutet av skivan framför »Blue Bleezin’ Blind Drunk« a cappella tänker jag knappt på det; så förtätat och integrerat är uttrycket.

Det kan också noteras att nästa generation är ytterst närvarande, inte bara genom Teddy Thompsons låtar och co-writes. Muna och Kami Thompson tar andra- och tredjestämmor. Kami gör också en utsökt soloinsats i »As Fast as My Feet«, och även Jenni Muldaur gästar.

»Won’t Be Long Now« är efterlängtad - och alldeles lysande.


Anm: På Spotify finns endast ett spår från albumet och en a cappella-version av en annan sång.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify