Recension
McLoughlin, Tony
The Contender
(Wild Eye Records)

Ibland hittar man något i skivbutiken (det finns trots allt några kvar, ju), något som man inte är beredd på och som man inte visste fanns.

Irländaren Tony McLoughlin hade släppt fem album utan att jag hade hört talas om honom. Jag får syn på en bild med en långhårig mustachprydd man med hårstrån som är med vita än grå, han tittar på något långt borta som vi inte ser och jag tänker att det här ser ut som 70-talet. Men redan i första låten upplever jag en man som behärskar tidlös Americana och som måste ha både Springsteen och Young som inspirationskällor – både när han skriver sina låtar och när han framför dem. De handlar om sånt som rör sig i skallen hos en medelålders man. Och det är ju, som bekant, inte så lite.

I förra veckan var han alltså helt okänd för mig.

Nu är han en av de där rösterna i min skivsamling, som oftast får ta hand om scenen hemma i vardagsrummet. Hans färska album »The Contender« har allt det där som gör att man kan tänka sig att spela plattan från början igen, när den har kommit fram till finalackordet.

Det handlar om catchy och melodiös rock och redan i gitarrintrot på varje låt, känner man i att låten sitter där och att nu måste det komma en röst som lever upp och tar hand om förväntningarna.

Och det gör det. McLoughlin sjunger med spets, han sjunger med värme och styrka och han har soul i rösten. Varför har jag aldrig hört den här mannen förrän nu, på hans femte album, undrar jag.

Det finns säkert förklaringar, men strunt samma. Nu har jag upptäckt en man och en röst som direkt platsar bland mina favoriter.

Bakom sig har han några för mig helt okända lokala musiker som kan den här genren. Det är tydligen inte nödvändigt att resa till USA för att få fram den rätta Americana-känslan i musik och sound. Däremot är plattan mastrad i Nashville av skäl som jag inte begriper, men som fackfolk i studiobranschen säkert kan förklara.

Lova mig en sak: lyssna på Tony McLoughlin!

/Rune Häger

Lyssna på Spotify