Recension
Fernebring, Lars
Ödets nyckfullhet Bob Dylan på svenska
(rootsy.nu)

Bob Dylan på svenska.

Eller tolkad till tyska, spanska, ungerska, exempelvis.

Kan det bli bra det?

Tolkningar på engelska finns det, ska vi nöja oss med att säga, många, av.

En hel industri i den industri som Bob Dylan i fonogramformat blivit.

Jag menar, vilka är det som köper boxen med alla återutgivningar som nu är på väg ut?

Om ni kommer ihåg etiketten protestsångare, så var det ju som den främste av dessa Bob Dylan sågs. I dag är det stålarna det verkar komma an på.

Nå.

Detta skulle det inte handla om, men jag kunde inte låta bli.

Bob Dylan på svenska är ämnet, detta med anledning av att Lars Fernebring tio år efter en i liten upplaga utgiven CD med just Bob Dylan-tolkningar utkommer med del två.

Fast del två står inte på vare sig etikett eller omslag, där står »Ödets nyckfullhet - Bob Dylan på svenska«.

Omfånget på svenska Bob Dylan-översättningar/tolkningar är inte så stort som man (det vill säga jag) inbillar sig.

Ola Magnell, Lalla Hansson, gotländska gruppen Smaklösa – som gör en gutnisk sockenresa av »Wanted man« – Ulf Lundell, Torsten Nästlund, Dan Tillberg, Ulf Dageby, Mikael Wiehe och några till.

Bland några till finns Ann-Louise Hanson i en utmärkt framför Olle Bergman-översättning med titeln »Farväl Angelina«.

Dan Tillberg är den jag håller främst, men det kanske lika mycket för gitarrskramlet som omger »Hopplöshetens gränd«. Torsten Näslund absolut favorit, Ulf Lundell träffar även han rätt.

Bland de mindre bra Mikael Wiehes och Ebba Forsbergs gemensamma CD, kom för någa år sedan och som var så trist, så trist.

Lars Fernebring då?

Jag har inte hört plattan från 2003, den jämförelsen måste jag avstå.

På »Ödets nyckfullhet« har han med sig samma medmusikanter som på den första, Ulf Oldehed, Mac Robertson och Thomas Wiehe, samt Martin Landgren och Jan Petersson.

Två av de spår vi bjuds var på också för tio sedan. Vilket jag vågar spekulera i förnyade arrangemang.

Det har varit ett långt resonemang innan själva recensionen kommer.

För mig nödvändigt, för att ge en glimt av mitt förhållande till Bob Dylan på svenska.

För dig läsare kanske trist, onödigt, kanske till och med som att få en pekpinne pekad mot sig.

Lars Fernebring närmar sig Bob Dylan försiktig. Jag bibringas en känsla av att han börjat textarbetet med en råöversättning. Därefter sökt synonymer, försiktigt slipat hårda hörn.

Det finns även spår av en tydligt möda att inte leta efter det dubbla budskapet, det som alltid sägs finns i Bob Dylans texter.

Så bra räcker det med allt som finns på, ja låt mig kalla det ytan. Svek, mörker, åtrå, skymning, rätt eller fel, öde landskap, värme.

Lars Fernebring kan sin Bob Dylan.

Lars Fernebring vet vad han vill förmedla av sin Bob Dylan.

Lars Fernebring omvandlar sin Bob Dylan till sig själv.

Men, men, men.

Det blir för försiktigt.

Denna näst intill akustiska kammarmusik skulle då och då må bra av en rakbladsgitarr.

Lyssnar jag blott på musiken eller när jag lyssnar på avstånd är det som tanken blir »när spelade Cornelis Vreswijk in detta?«

Nu är detta Lars Fernebrings Bob Dylan.

Detta är inte min Bob Dylan och kanske är jag däremed fel person med fel förutsättningar att skriva den här recensionen.

Enskildheterna uppskattar jag, det är när de sätts samman jag inte är med. För att jag hade andra förväntningar, för att jag kanske inte ger mig den tid det krävs.

Självklart, givetvis, absolut.

Det finns spår jag har behållning av, främst då de som tillhör den tidige Bob Dylan.

»Mr Tambourine man« får titeln »När dagen sakta vaknar« och att i den svenska tolkningen inte översätta »Mr Tabourine man« är genialiskt.

Vore det inte för att Torsten Näslund redan så definitivt tolkat »Not dark yet«, nej, jag bugar också för denna version, »Skuggorna växer«.

Samt, »Världen utanför« tar definitivt bort min »The Blizzard«-tolkning av »Shelter from the storm«.

/Frank Östergren