Recension
Rory Storm & The Hurricanes
Live at the Jive Hive, March 1960
(Rockstar)

»Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet« upprepade ständigt Farbror Barbro i NileCity. Den som likt Johan Rheborgs rollfigur är audioperfektionist kan sluta läsa nu. Detsamma gäller de som störs av en och annan falsk ton eller missad takt.

Liverpoolgruppen Rory Storm and the Hurricanes nyligen framgrävda liveinspelning, gjord strax norr om Liverpool i St. Lukes Hall i mars 1960, hittar istället sin publik hos sådana som jag. Lyssnare som inte fäster stor vikt vid vare sig ljud eller eventuella musikaliska brister hos en artist eller en grupp. Det överlägset viktigaste är att känslan finns.

Rory Storm & The Hurricanes har gått till historien som den grupp varifrån Beatles, i augusti 1962, hämtade sin nye trummis efter att ha sparkat Pete Best, så även Beatlessamlare och -forskare kan räknas som skivans målgrupp.

Ringo anslöt sig till musikerna kring Rory Storm redan 1959, då de spelade skiffle och kallade sig The Raving Texans. Han skall alltså vara mannen bakom det mycket yviga och bullriga trumspelet som, helt olikt det spel han senare skulle åstadkomma i Beatles, får fritt utlopp på the Jive Hive några år innan allas blickar riktas mot Liverpool. Och t.o.m innan Allan Williams började skicka grupper till Bruno Koschmiders klubb Kaiserkeller i Hamburg. Själv menar Ringo att inspelningen är gjord efter att han lämnat gruppen och alltså med en annan trummis. Och han bör ju naturligtvis veta om han spelar eller inte. Men, är han verkligen säker på tidpunkten?

Liksom Beatles tillhörde Rory Storm and the Hurricanes de verkliga pionjärerna inom det som skulle komma att kallas Merseybeat. De var också, strax efter Tony Sheridan & The Jets, The Seniors och The Beatles, bland de engelska artister som först tog sig till Hamburg för nattlånga spelningar i horkvarteren runt Grosse Freiheit.

Hur tidigt och primitivt allt var berättar Hurricanes gitarrist Johnny »Guitar« Byrne för journalisten och författaren Spencer Leigh i boken »Twist And Shout« (Nirvana 2004). Transporterna till olika spelningar gick oftast via allmänna kommunikationer:

»Our transport used to be the 61 bus to the Stanley Road junction where we would meet Ringo standing by the roundabout with a snare drum or a washboard. We'd all jump on the L3 bus to St Luke' s Hall. We'd have problem fitting the tea-chest with the broom-handle under the stairs. When we got there, the stars of the show, we'd have to disgorge ourselves from the bus, complete with the tea-chest bass and snare drum.«


Övergången från skiffle till rock'n'roll mottogs inte av den duffelklädda publiken på klassiska Cavern Club med någon större entusiasm. Jazz, tradjazz och skiffle var istället vad man kom för att höra. Rory Storm hade med sina olika grupper spelat skiffle på Cavern under nästa ett år när han, tillsammans med Hurricanes, den 17 januari 1960 öppnar kvällen med Jerry Lees »A Whole Lot Of Shakin' Going On«. Under visslingar och burop fick gruppen lämna scenen.

Men, det skulle inte dröja längre än till 25 maj samma år innan verkligheten kom ifatt Cavern Club, då de arrangerade sin första »Rock Night« och som upprättelse lät Rory Storm & The Hurricanes vara kvällens huvudnummer. Som förband spelade Cass & The Cassanovas, vilka senare döpte om sig till The Big Three.

Om vi skall tro att inspelningen på The Jive Hive är från mars 1960, så bör det vara ganska exakt så de lät den där historiska kvällen då Cavern Club förändrades från att vara ett tillhåll för jazzentusiaster till att bli ett Mecka för älskare av popmusik.

När the beat boom exploderade under sextiotalet fanns 400 pop- och rockgrupper bara i Liverpool, varav cirka 125 kunde spela samma (!) kväll i och runt staden. Rory Storms »Live at the Jive Hive« är unik då den, trots mångfalden av band, är den enda hela konsert som finns dokumenterad före 1963.

Det som talar för att inspelningen är gjord tidigt 1960, med eller utan Ringo bakom trummorna, är låtmaterialet: Vince Taylors »Brand New Cadillac« från 1959, Cliff Richard & The Drifters »Jet Black« och »Don't Bug Me Baby« (egentligen Milton Allen 1957, men jag förutsätter att Storm lyssnat på Cliff) 1959, Bobby Bare som Bill Parsons i »All American Boy« var en megahit tidigt 1959 i USA och en mindre hit i England på våren samma år. Resten är femtiotalsrock'n'roll av mer känt slag: Everlys »Bye Bye Love«, Orbisons »Down The Line«, Presleys (»You're So Square) Baby I Don't Care«, Cochrans »C'mon Everybody« och »Something Else«, Perkins »Honey Don't« och Otis »Willie And The Hand Jive«. Alltså inget som gavs ut efter mars 1960.

Personligen tror jag att den angivna tidpunkten stämmer, men att Ringo inte var närvarande just den där kvällen. Det finns inget av trumspelet som påminner det minsta om hur han senare lät med Beatles. Och lyssnar man på de få studioinspelningar som finns med Rory Storm - singlarna »Dr Feelgood/I Can Tell« (Oriole, 1963) och »America/Since You Broke My Heart« (Parlophone, 1964) samt »Beautiful Dreamer« från samlingsskivan »This Is Merseybeat Vol. 1 (Oriole, 1963) - så lät gruppen efter att Ringo lämnat den, åtminstone på debutsingeln, mer tidig sextiotals-rhythm & blues än femtiotals-rock'n'roll. Inget av gruppens studiomaterial finns heller med på «Live at the Jive Hive».

Nu spelar det egentligen ingen som helst roll exakt när musiken är inspelad. Det är ändå en intressant inspelning som representerar början på den tid då den moderna popmusiken föddes. Den vars ljudbild den produktive garagemusikern Billy Childish, i alla sina olika gruppkonstellationer, tycks ständigt besatt av att kunna återge så autentiskt som möjligt. Rory Storm & The Hurricanes, såsom de kommer till uttryck på «Live at the Jive Hive, March 1960", är den sanna förebilden för senare grupper som The Milkshakes och The Kaisers.

/Per Magnusson