Recension
Woodruff, Bob
The Year We Tried To Kill The Pain
(Rootsy.nu)

Ibland behövs det bara en låt. I Bob Woodruffs fall är det så. På den nya skivans andra spår »I’m The Train« öppnar Woodruff med klingande Byrds-ackord och ett sorgset tillbakablickande på ett liv som börjat rinna honom ur händerna. Det räcker så. Men Woodruff fortsätter in i hjärtsorgerna med en självklarhet som hos en ung Jackson Browne. »The year we tried to kill the pain« är en fantastisk titel på en skiva med få skavanker och många dagars möjlighet till höstsorg och brustna drömmar.

Titelspåret är också en av de tre låtar som fanns med på Woodruffs debutplatta »Dreams and Saturday Nights« från 1994, med bland andra James Burton på gitarr. På debuten gör Emmylou Harris en duett med Woodruff på just »I’m the train«. Nu sitter låten som den ska.

I »Bayou Girl«, den tredje låten som också fanns med på »Dreams and Saturday Nights«, har Woodruff dock sänkt tempot, de spänstiga gitarrerna och den hovrande fiddeln har fått lämna utrymme för honkytonk-piano. Det är kompetent men man hört debutplattan blir det svårmotiverat att inte backa tillbaka.

Har ni inte hört debutplattans version så funkar hela »The year we tried to kill the pain« ändå som en tur- och returbiljett in i de förlorade kärlekarnas bitterljuva bokskogar. »So many teardrops« skulle till exempel kunna vara en av den tidiga Springsteens kärleksgåvor till Southside Johnny. Och Woodruff sjunger så smärtsamt, så smärtsamt vackert.

/Magnus Östnäs