Recension
Lewis, Jerry Lee
Southern Roots
(Bear Family)

Jerry Lee Lewis karriär har varit en berg och dalbana och mer svajig än en svensk tonårsfylla en midsommarnatt. Ändå han karln alltid rest sig, eller snarare aldrig låtit sig slås ner.

Efter att 1957 - 58 , tillsammans med Sam Phillips Sun Records, erövrat tredje-, andra- och sjundeplatsen på Billboards Top 100 med de utmanande “Whole Lot Of Shakin´ Going On”, “Great Balls Of Fire” respektive “Breathless” etablerade Lewis sig som en av rock´n´rollens mest vilda och otyglade utövare.

Med ett gigantiskt självförtroende gjorde han anspråk på att få avsluta Alan Freeds paketturné The Big Beat som påbörjades i mars 1958. Chuck Berry, vars karriär pågått längre, var av Freed utsedd till finalnummer. Jerry Lee gjorde som han blev tillsagd och gick på scenen före Berry, drev publiken till vansinne och avslutade med “Great Balls Of Fire”. Plötsligt tar snorvalpen fram en Coca-colaflaska med bensin, häller över pianot och slår eld på en tändsticka och skickar in. Uppbackad av den hysteriska publiken och med det brinnande pianot i ryggen välkomnade han Chuck Berry, som väntade på sin tur, med orden: “Follow that, nigger.”

Den 22 maj 1958 anlände Jerry Lee till London för en dryg månads turné. Efterlängtad av de engelska fansen kliver han ur planet på Heathrows flygplats och möts av journalister och fotografer som nyfiket studerar Lewis unga kvinnliga sällskap.

“This is my wife, Myra...We were married two months ago, and we´re very happy.” (1)

Sen ljuger han om hennes ålder och säger att hon är fjorton år, när hon i själva verket bara var tretton. Och tjänstvilligt berättar han fortsättningsvis att han varit gift ett par gånger tidigare.

“My first wife was Dorothy. I was fifteen when I married her. She was seventeen. The marriage lasted only a year. My second wife was Jane. We were both sixteen when we married. It was a long marrige , lasted four years.”

Flertalet av de trettio inplanerade spelningarna fick ställas in. England hade ingen förståelse för Myras svar på frågan om hon inte var för ung för äktenskap:

“Oh, no, not at all. Age doesn´t matter back home. You can marry at ten if you find a husband.” (1)

Skandaliserad återvände Lewis hem tidigare än beräknat. Den engelska reaktionen på hans äktenskap hade förekommit honom och borta var även den amerikanska publiken. Inte utan besvikelse tvingades han återvända till krogar och barer för att klara sin försörjning:

“From $10,000 a night to $250 a night is a hell of a disappointment.” (2)

Det skulle dröja tio år innan Jerry Lee fick sin upprättelse, men då inom countrymusiken. Sin storhet bevisade han med sånger som “Another Place, Another Time” och “What´s Made Milwaukee Famous ( Has Made A Loser Out Of Me)” och det är inget konstigt med det för Jerry Lee har alltid varit lika mycket country som rock´n´roll. Det har alltid varit hans stora kärlek till musik och vetskapen om att han själv inte bara är en musiker bland andra utan en av de stora stilbildarna som gör honom så intressant.

Mitt i prick träffar journalisten John Pugh då har beskriver Jerry Lees karisma:

“There is also another aspect of his certitude that have never been fully understood. His ego offer him veritable life sustenance, and, more than anything else, is responsible for his being Jerry Lee Lewis. It takes a hell of a ego for a kid from Ferriday, Louisiana, to come to Memphis and tell them he is going to get an audition come hell or high water; it takes a hell of an ego to endure seven or eight years of oblivion and never give up; it takes a hell of an ego just to do some of the things he does on stage. Without this, dispite everything else he has going for him, he would be just a guy who plays piano and sings.” (3)

När countryhitsen började plana ut sammanförde Charlie Fach på Mercury Records 1973 Lewis med producenten, studio- och skivbolagsägaren Huey Meaux, vilken just släppts ut från fängelse där han suttit för sitt intresse för minderåriga flickor.

Meaux, som tidigare levererat hits till Mercury med artister som Sir Douglas Quintet, Joe Barry, Barbara Lynn och Jivin Gene, minns:

“Charlie (Fach) came to me when I got out after doing time. He never forgot me and he never forgot the hits I had given him. He knew I was down and I think Jerry Lee was down too. Nobody wanted to mess with him. They asked if I could handle him. I said 'Sure. I understand him'.” (4)

Det var hans soul- och cajunbakgrund som Fach trodde skulle fungera som en nytändning för Jerry Lee. Samarbetet mellan de båda vildhjärnorna Meaux och Lewis hade mycket väl kunna slutat i ren katastrof, men Meaux fick Lewis att ta fram sina bästa sidor. Av totalt nitton inspelade låtar släppte Mercury tio spår på albumet “Southern Roots” medan de övriga tappades bort.

I Huey Meaux arkiv har Bear Family hittat de tidigare borttappade tejperna och att de båda männen verkar trivas tillsammans finns ingen anledning att betvivla. Med musiker som Steve Cropper, Kenneth Lovelace, Carl Perkins, Tony Joe White, Donald “Duck” Dunn, Al Jackson, Augie Meyers, medlemmarna i Memphis Horns och kören Sugar Sweets ger Jerry Lee åter uttryck för sitt goda självförtroende. Här mer än någonsin och det är synnerligen charmigt att höra honom, mellan pianodrillarna och alltid i tredje person, kasta in strofer som “Baby, you know what Jerry Lee´s talkin´ about.” och “...you left rockin´ Jerry Lee.”

Soulsånger som “When A Man Loves A Woman” och “Hold On I´m Coming” blandas med swampklassikerna “Born To Be A Loser”, “Big Blue Diamonds” och “Raining In My Heart”. Samtidigt slänger han in tuffare material som Mack Vickerys “Meat Man”, Doug Sahms “The Revolutionary Man” och Rosco Gordons “Just A Little Bit” tillsammans med de folkkära alstren “Margie” “Cry” och “Silver Threads Among The Gold” som får samsas med Johnny Fullers småcorny “Haunted House”. Allt, precis allt, med samma finess och övertygande känsla.

Själv lär Jerry Lee ha sagt att “Southern Roots” är den sista riktigt bra rock´n´roll-skiva han spelat in. Och det är verkligen en fröjd att höra honom så obehindrat röra sig mellan olika genrer och plocka fram det ena esset efter det andra. Han skrev ju nästan inget själv och ända blir allt som gjort just för Jerry Lee Lewis.

Att Jerry Lee alltid varit en storkonsument av musik bekräftas av tidigare nämnda John Pugh:

“Jerry Lee is a very singel-minded person, and his mind never strays far from music. If he isn´t playing music, he´s listening to it; if he isn´t listening to it, he´s talking abort it. Approach him about something other than music, and he just isn´t very interested...His knowledge of music is all-encompassing. He´s got the most remarkable memory concerning music I ever saw. If he were put to the test, I think he could recall nearly every singer and every song that has ever been recorded. Literally obsessed by the musical past, he has acquired an inexhaustible record treasure trove, and will sit for hours totally transfixed by anything from Gene Austin to Jimmie Rodgers to Cole Porter. An original 78 by someone such as Jimmy Wakely or Margaret Whiting can render him speechless - something no other power on earth has yet been able to do.” (3)

I Meaux arkiv hittades även tejper gjorda på en parallell tvåkanalbandspelare, där de båda mikrofonerna var riktade mot Jerry Lees röst respektive piano, vilka utgör cd 2 på Bear Familys utgåva. En unik samling alternativa versioner av “Southern Roots” och de nio outgivna sångerna. Hans medmusiker hörs enbart genom Jerry Lees mikrofoner, vilket ger inspelningen en närapå unplugged känsla. För som Huey Meaux senare förklarade:

“That piano was his wife. If you don´t mike that motherfucker right then you ain´t got Jerry Lee Lewis. The piano is Jerry Lee and Jerry Lee is the piano. You´re wrong to separate the two. I loved the other musicians - they´re my friends - but it was the piano and voice I wanted to get. The rest was all secondary.” (4)

Inramad i smakfulla soularrangemang låter Huey Meaux Jerry Lees ego slå ut i full blom och Lewis själv njuter av sin egen storhet och levererar direkt från hjärtat. Ingen slår en inspirerad Jerry Lee Lewis på fingrarna och med “Southern Roots” visade han att The Killer i sin krafts dagar var en entertainer inte många kunde mäta sig med.


Citaten ovan är hämtade från:

(1) Nick Tosches: “Hellfire - The Jerry Lee Lewis Story” (Delta, 1989)

(2) Colin Escott & Martin Hawkins: “Good Rockin´ Tonight - Sun Records And The Birth of Rock´n´Roll” (St. Martin´s Press, 1992)

(3) Melvin Shestack: “The Country Music Encyclopedia (Crowell, 1974)

(4) Texthäftet till “Southern Roots” (Bear Family, 2013)

/Per Magnusson

Lyssna på Spotify