Recension
Ortega, Lindi
Malmöfestivalen 2013-08-22
(Konsert)

En av de stora höjdpunkterna på årets Malmöfestival var onekligen Lindi Ortegas spelning på Gustavscenen. Visserligen var det en alltför kort tillställning men där får man skylla på arrangörerna som begränsat speltiden till en timme. Lindi hade nog kunnat spela betydligt mer av de många fina spåren från hennes två senaste helgjutna album, ”Little Red Boots” (2011) och ”Cigarettes and Truckstops” (2012), skivor som borde ha övertygat många om hennes storhet. Att hon har rejält med utstrålning men också genuin musikalisk begåvning visade hon med all önskvärd tydlighet på konserten där hon enbart kompades av den talangfulla gitarristen ”Champagne” James Robertson. Denne unge man lyckades skapa en imponerande mängd olikartade ljudbilder och stämningar med sitt instrument. Visst fanns det kanske någon enstaka låt som framstod som rätt platt utan en fylligare studioproduktion, jag tänker främst på ”Till The Day You Die”. Men andra låtar snarast vann på den avskalade sättningen som innebar att fokus hamnade på fröken Ortegas starka, klara röst. Bland dessa vill jag framhäva ”High”, ”Little Red Boots” och ”The Demons Don’t Get Me Down” som alla framfördes med stor intensitet och känsla.

Det bjöds också friskt på covers. Och visst var det intressant att höra henne sakta ner ”Ring of Fire” till en sävlig ballad med ett suggestivt ”Twin Peaks”-aktigt sound. Ännu bättre var dock hennes bluesindränkta tolkning på Aretha Franklin ”I Never Loved A Man (The Way That I Loved You)”. Nancy Sinatras ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)” framfördes också i en charmig tolkning. Men den lite tjatiga avslutningen med ”Mercedez Benz” och allsång hade jag faktiskt kunnat vara utan. Hellre då att Lindi hade prioriterat att framföra några fler egna kompositioner.

Ännu roligare överraskningar var istället att hon faktiskt spelade ett par spår från den ännu inte släppta nya skivan ”Tin Star”. Bland annat fick vi höra titelspåret som var en smäktande ballad om Nashville och de självupplevda upplevelserna som drömmande, kämpande ung musiker. Jag ser fram emot att höra mer från den skivan om någon månad när den släpps. Och att Lindi Ortega för länge sedan lämnat dagarna som drömmande amatör bakom sig och blivit en stor stjärna borde ha varit uppenbart för alla som var på denna konsert.

/Roger Jönsson