Recension
Resentments, The
Ghost Ship
(Blue Rose Records)

»Ghost Ship« är The Resentments sjunde album - jag har slarvigt nog inte hört något av de tidigare - och att medlemmarna i åtminstone några fall är gamla rutinerade rockrävar går inte att ta miste på. Spökskeppet svänger gott och låtskriveriet håller hög klass. Rötterna ligger ovan mark och blir till en översikt av delar av min skivsamling.

»Nothin’ I can do« öppnar och låter som en tänkbar felande länk mellan Miracles och Nick Lowe. Alldeles förtjusande. I »Space between« rockas det rakare och Dylanarvet gör sig påmint. Under »Love ain’t thru with you« kommer jag på mig med att tänka Mick Jones och särskilt »Train in vain«.

Och på den vägen är det. Men det finns några äss och personlighetsmarkörer som gör plattan till något mycket mer än en stilövning. Sången är stark och egen(sinnig). Låtarna väjer inte för spännande harmonier och udda melodiska element. Ingenting låter ansträngt, sökt eller krystat.

Lägg därtill en attraktiv instrumentering, med dominerande akustiska instrument som gitarrer, resonator och mandolin, och du finner en skiva som förvisso inte pekar ut en ny väg att gå, men som likt en annan Mo Farah tar sig sig fram längs kända farleder på allra ledigaste sätt.

Flera spår är ballader och långsamhet i kombination med intensitet är en av bandets paradgrenar. Lyssna t ex på suggestiva »Lookout mountain«.

Jag tycker också om den tydliga produktionen, dynamisk på ett närmast 70-talsvis som den är. Om musiken sedan är alt-country, poprock, americana, blue-eyed soul eller någonting annat kan definitivt kvitta. Jag hör smältdegelmusik av allra bästa märke.

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify