Recension
Guy, Buddy
Rhythm & Blues
(RCA)

Buddy Guy framför sin blues med intensiv entusiasm. Det gjorde han redan 1958 när han spelade in sina första låtar för Artistic i Chicago och det gör han nu 2013 55 år senare 77 år gammal. Gitarrspelet blixtrar och sången är kraftfullt fyllig. Hans prickiga Buddy Guy 1989 Fender Custom Stratocaster är byggd för att kunna ge ifrån sig ett fyrverkeri av toner i alla dess olika färger. Svarta som synden, röda som blod och vita som oskulden, väl placerade in i och runt om de 21 låtarnas välkända bluesklichéer. Vi hör det här och vi har hört det förr. Historierna om kärlek i alla dess former, om resor från och till och om hur livet till slut faktiskt blev.

Så startar detta dubbla album också med ”Best In Town”. Referenser till kända artister som ger strofen ”you don´t have to be the best in town, just try to be the best until the best comes around” klarhet i musikerlivets symbolik. ”Justifyin´” är en sång om kärlekens bedrövelser som övergår till en sång med sociala kommentarer samlade i upprördhet och ilska.

Rhythm & Blues har ett antal duetter. Fem sånger som visar att Buddy Guy är en stor sångare. Ingen är riktigt stor nog att sjunga med Buddy Guy. Man bara byter strofer med varandra. Och då är det inte vilka sångare som helst vi pratar om här.

Klart sämsta låt är i mina öron Buddy Guys och Kid Rocks tolkning av ”Messing With The Kid”. Osäkerhet och tvekan skrivs med stora bokstäver över hela framförandet. ”Messing With The Kid” var ju annars den gamla vapendragaren Jr. Wells paradnummer. En låt som han och Buddy framförde tillsammans många gånger genom åren. Allt bleknar i jämförelse. Ska också sägas att det var Earl Hooker som spelade gitarr på den första av Jr. Wells inspelningar av låten 1960.

Keith Urban kommer in i ”One Way Away”, ett i sammanhanget smeksam soulnummer med countryklang. ”What You Gonna Do About Me” med Beth Hart är snabbt huggande och väl anpassad för Beths Joplinlika sångröst. ”Evil Twins” har tre medlemmar från Aerosmith som gäster. Det är Steven Taylor sång och de båda gitarristerna Joe Perry och Brad Whiteford. Tre gitarrister slåss om utrymmet. Buddy går vinnande ur kampen och Joe och Brad tar inte ens andra och tredje platsen. Femte och sista gäst är den unga uppåtgående stjärnan Gary Clark, Jr., som bidrar med sång och gitarr in ”Blues Don´t Care”. En låt som har ett fint växelspel mellan de båda duktiga gitarristerna.

Blueshalvan startar med är vägvisare. ”Meet Me In Chicago” är en snabb hyllning till The Windy City. Men ännu bättre är efterföljaren ”Too Damn Bad”, en traditionell blues med vandrande bas, honky-tonkpiano och frenetiskt gitarrspel.

”I Came Up Hard” är också en låt med biografiska inslag. En sång som lyssnarna ofta förväntar sig från Buddy Guy. En sång som fungerar som en önskelåt och handlar om Buddys liv och uppväxt. En låt som alla vill höra och som sällan misslyckas. Det gör den inte här heller.

Rhythm & Blues bygger till stora delar vidare på det koncept Buddy Guy har utvecklat på sina senaste plattor. En stark fortsättning på Skin Deep och Living Proof, som också får den föregående Live At Legends att kännas som ett märkligt mellannummer.

Det är inte så stor skillnad på de båda plattorna. Båda passar väl in under rubriken gitarrburen blues/rock. Och båda har som vanligt trummisen och producenten Tom Hambridge som flitig låtleverantör i samarbete med Richard Fleming. Även om några klassiska standardlåtar som ”Messing With The Kid”, ”Poison Ivy” och ”Well I Done Got Over It” kläms in tillsammans med sånger där Buddy Guy också har haft ett finger med i spelet.

Även om kvalitén inte är jämn över de båda plattorna så är känslan Buddy Guys blues förmedlar stark och bestående. Vilka sånger som är svaga och vilka som är starka blir i det här fallet en personlig bedömning, medan framförandet kan knappast få någon att klaga. Det är Rhythm och det är Blues hela vägen.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify