Recension
Clark, Guy
My Favorite Picture of You
(Dualtone)

Guy Clark har släppt en ny studioskiva. Det är nr 13 i hans katalog om jag har räknat rätt (liveskivor ej medräknade). Mannen har nyligen fyllt 70 år och han har levererat skivor i en mycket maklig men stadig takt sedan den makalösa och klassiska debuten 1975 med just ”Old Nr 1”. En bättre debut än den är svår att föreställa sig (de enda som jag på rak hand kan komma på som kan tänkas komma på tal skulle vara Kris Kristoffersons självbetitlade album från 1968 eller möjligtvis Billy Joe Shavers ”Old Five and Dimers” från 1973). Att börja sin karriär så starkt kan dock vara lite av en förbannelse för en artist. Och det tog också många år innan Guy Clark kunde matcha sin debut med ett lika starkt album. Enligt min mening skedde det först 1995 med den näst intill perfekta ”Dublin Blues”. Den fina skivan innehåller bland annat den ultimata Guy Clark-låten ”Stuff That Works”, en sång som på ett genialt enkelt sätt sammanfattar den hantverksmässiga och filosofiska livssyn som präglat hela Clarks konstnärsskap.

Alla som följt Clarks karriär vet vad de kan vänta sig av den nya skivan och den lär inte göra någon av hans fans besvikna. Det är helt enkelt ännu en i raden av fina, genomarbetade men samtidigt stillsamma och anspråkslösa skivor som han på senare tid har haft för vana att släppa vart fjärde år ungefär.

Den tidigare nämnda 70-årsdagen markerades med den ovanligt lyckade hyllningsskivan ”This One’s For Him” som ju med två fullmatade cd visade både vilken låtskatt Guy Clark skapat genom åren och vilken enorm respekt han ånjuter inom country/americana-facket. Även om de stora framgångarna som artist egentligen alltid har undflytt honom har han allmänt betraktats som en av de största låtskrivarna någonsin bland sina kollegor. Hans hem som ständigt stått öppet för musiker, har varit ett viktigt centrum för den alternativa countryscenen. Det var här Townes van Zandt, Steve Young, Richard Dobson, David Olney, Steve Earle och Rodney Crowell m.fl sov över och fick mat när de var på drift genom det tidiga 70-talets Nashville. Titta på slutscenen i dokumentärfilmen ”Heartworn Highways” så får ni en inblick i hur det såg ut när den unga alternativa musikereliten samlades och tömde vinflaska efter vinflaska hemma hos Clark.

Till skillnad från flera av dessa kollegor och inte minst den bästa vännen Townes van Zandt har Guy Clark alltid framstått som en människa som har funnit ett lugn och en stabilitet i tillvaron. Hans hem och hans gitarrverkstad har alltid funnits där vid sidan av hans musikaliska liv. Musiken han har skapat har alltid präglats av hantverksmässigt tålamod och en vardaglig skönhet. Säkerligen spelade hans trofasta relation till frun Susanna också en stor roll i detta. Och det är om henne Clark sjunger i det vackra och sköra titelspåret på den nya skivan. Det är en hjärtskärande låt att höra om man vet att Susanna Clark sommaren 2012 gick bort i cancer. Utgångspunkten är ett slitet polaroidfoto som någon tog av henne när hon någon gång under det tidiga 70-talets dagar stormade ur huset och hotade att lämna honom efter det att han och Townes van Zandt supit sig redlösa. Vilket hon dock inte gjorde. Det är en fantastisk text och en värdig kärleksförklaring till denna starka och vackra kvinna som Guy sjunger utan att med ett enda ord antyda hennes bortgång. Det är typiskt för Guy Clarks storhet som låtskrivare att han kan skapa en sådan personlig, känslofylld och stark låt utan ett uns av sentimentalitet eller självömkan.

Skivan innehåller nio andra sånger som Clark skrivit tillsammans med olika kollegor och en cover av Lyle Lovett. Bland mina favoriter finns den vackra inledande valsen ”Cornmeal Waltz”, ”El Coyote” om den cyniska människosmugglingen från Mexico, den suggestiva ”Death of Sis Draper” och den enkla men ack så sanna betraktelsen ”Good Advice” - om något som alla har gott om och gärna delar ut men som få har förmåga att ta emot. Ett gott råd som jag dock ger utan tvekan är att införskaffa denna skiva. Sammanfattningsvis kan man säga att den håller den höga kvalité som man förväntar sig från Guy Clark. Jag tycker att det är hans starkaste samling sånger sedan ”The Dark” från 2002.

/Roger Jönsson