Recension
Mcnally, Shannon
Small town talk (The songs of Bobby Charles)
(Sacred Sumac Records)

Bobby Charles skrev enkla, raka texter. Han kunde sjunga ”I don´t know why I love you, but I do” utan att darra på rösten eller tappa det minsta i trovärdighet. Med två ackord fick han liv i vilken melodi som helst, med tre kunde han få en gråsten att gunga med höfterna.

De största framgångarna fick han genom andra artister som t.ex. ”See you later alligator” med Bill Haley och ”Walking to New Orleans” med Fats Domino. Men när han var som allra bäst för mig, och det var han på sina egna inspelningar genom åren, handlade det om mer vardagliga betraktelser och ett öppet, varmt hjärta som vände och vred på kärleken och sin omgivning.

När Shannon McNally här tar sig an fjorton av hans låtar i en hyllning för att uppmärksamma dagen då Bobby Charles skulle ha fyllt 75 år, den 21 februari tidigare i år, är jag på förhand tveksam till om hon kan fylla den kostymen. Det här projektet inleddes redan i december 2007 under överseende av Bobby Charles själv och deras gemensamme vän Dr John. De blev dock inte riktigt nöjda med resultatet och inspelningarna blev liggande.

Sedan dess har Bobby Charles, Wardell Quezergue (”The Creole Beethoven” som arrangerade stråkarna på de första inspelningarna) och Herman Ernest III (Dr John´s trummis i årtionden) alla gått bort.

Dr John, som var med och spelade på Bobby Charles debut-cd 1972, är dock kvar i högsta grad, nu som producent, sångare och musiker. Dessutom medverkar flera medlemmar från hans band ”The Lower 911 Band”.

Precis som man kan förvänta sig är bandet tight och svängigt rakt igenom med gitarr, piano och blås som bärande balkar. Men McNally känns aningen försiktig i sången i de inledande spåren. Kanske har hon respekt för originalversionerna. Man kan nästan tro att låtarna är inspelade i samma ordning som de ligger på cd´n, för halvvägs in i låtlistan verkar McNally våga släppa in sina egna känslor i sångerna och låta rösten ta lite mer plats. I en magnifik serie låtar: ”I don´t want to know”, ”But I do”, ”Love in the worst degree”, ”Save me Jesus” och ”Smile (so glad)”, gör hon dem så övertygande och till sina egna att jag för en stund glömmer bort att tänka på originalen.

Det är fantasieggande att följa låtarnas väg genom historien. ”But I do” skrev Bobby Charles när han var 23 år gammal. Då 24-årige Clarence ”Frogman” Henry spelade in den och fick en stor hit 1961. Charles spelade in den själv på cd´n ”Secrets of the heart” 1998, då 60 år gammal. McNally sjunger den här nyss fyllda 40 år. Rimligtvis ändras en persons erfarenheter, hållningar och syn på kärleken med åren, men Bobby Charles låtar fungerar ofta lika bra oavsett vem som sjunger eller vilken känsla sångaren stoppar in i dem.

På samma sätt kan texterna ta olika form beroende på vem som sjunger. ”I spent all my money loving you” får andra nyanser för mig när den framförs av McNally jämfört med Charles.

När Bobby Charles spelade in sin sista cd ”Timeless” hade han en kanariefågel vid namn Domino (uppkallad efter Fats Domino) i hemmet som sällskap. Han påstod att när Domino hörde demoversionerna av låtarna till cd´n så sjöng han vackrare än någonsin resten av dagen. Han tog det som ett tecken på att låtarna borde ges ut och förärade Domino en plats på cd-omslaget. Om Bobby Charles och Domino hade fått ta del av slutresultatet av dessa inspelningar tror jag de inledningsvis hade nickat artigt instämmande mot varandra men sedan kvittrat förnöjt båda två mot slutet.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify