Recension
T-Bear & The Dukes
Ice Machine
((Egen utgivning))

Svensk blues lever, men inte på någon bredare marknad. Dagens bluespublik består till största delen av grabbar som börjar bli gubbar.

Blues är ju 1800-tal. Från början var bluesen de svartas egen musik med arbetssånger som förhoppningsvis skulle göra slavarbetet lättare. Den hördes först i sydstaterna och spreds så småningom även till vita musikälskare. Det var när grammofonen och 78-varvarna hade gjort sin entré och när vita och svarta kunde besöka samma klubbar i storstäderna. 1920 fick de blå tonernas musik sitt genombrott, först i Chicago, där man först experimenterade med en elektrifierad gitarr, som gav musiken en ny kraft. Och idag används idéer från bluesen i jazz, rock, soul, country och allt annat som kan kallas americana.

Och den renodlade bluesen lever än idag. Svarta bluesartister pensionerar inte sig, de spelar sin musik långt upp i åldrarna så länge fingrarna kan röra sig och rösten håller. Många har en livslång karriär bakom sig. B B King och Muddy Waters hör till de stora legenderna och dit räknas också Leadbelly, Blind Lemon Jefferson, Ma Rainy, Bessy Smith och flera andra som har blivit inskrivna i bluesens historia. I dagens bluesvärld finns också vita och yngre artister som Tommy Castro och Jimmy Burns. Med yngre menas framför allt 40+.

Inte heller i Sverige hittar vi några yngre utövare av bluesmusik. Men vi har artister som gärna lägger in en eller annan blueslåt i sin repertoar. Mats Ronander och Nisse Hellberg hör hit. Andra har en repertoar där bluesen har övertaget. Hit kan vi räkna Totta Näslund, Rolf Wikström och Peps Persson.

Och så finns det åtminstome en renodlad bluesartist i världsklass: Sven Zetterberg.

Han har bevisat sin klass både på scenen och på flera utmärkta CD-album.

Men finns det fler av hans kaliber?

Och nu kommer vi, efter denna anspråkslösa snabbsammanfattning av bluesens historia, äntligen fram till vad det här skulle handla om: en alldeles färsk platta med en svensk modern bluesartist. Han heter Torbjörn Solberg, kommer från Värmland, sjunger på engelska och har artistnamneet T-Bear.

Tidigare har han släppt två CD med ett sjumannaband. På nya plattan »Ice Machine« har han gått ner till kvartett och det är inget vi ska protestera mot. Tvärtom, här hör vi hur Solbergs vältränade röst och stilriktiga gitarrsound tar initiativet från första stund och får en tung Hammond att bli följeslagare. Det är Paul Wagnberg som skickligt spelar orgel och kompletterar med andra tangentinstrument. Basen spelas av Jan Lillsäter och bakom trumsetet sitter Henrik Berg. Tillsammans gör de Solbergs egna låtar till en njutning för alla sinnen. Det gungar och svänger som det ska och i balladerna upplever man musikens makt att skapa stämning. Blues är musik som garanterat går innanför skinnet.

Det börjar med en instrumentallåt. En sådan där bluesig låt som man glider fram på och som skapar förväntningar. Och efter den inledningen får vi tio låtar som placerar T-Bear på den blueshylla där Sven Zetterberg tidigare har varit ensam.

Av de tio låtarna har Solberg skrivit åtta, de två andra har han lånat av Stevie Ray Vaughan och Willie Dixon.

Jag har varit på bluesklubbar i Austin, Memphis och New Orleans och jag lovar att inget lokalt eller halvkänt band som jag har sett och hört där, har varit mer värt att lyssna på än det här svenska fyramannabandet.

Svensk blues lever. Publiken blir bredare och bredare, men det märks bara på livremmarna.
Plattan finns nog inte överallt, men kolla www.tbear.se för info!

/Rune Häger

Lyssna på Spotify