Recension
Petite, Sara
Circus Comes to Town
(Sweet P Records/ Hemifrån)

Sara Petite hade jag aldrig hört när jag fick hennes skiva »Circus Comes to Town«. Jag lyssnade utan att försöka röna ut mer om sångerskan.

Småslamrigt komp med spetsig gitarr och drivande rytmsektion, självmedvetet utspel, starka melodier, bra texter, men också en lättflytande elegans i framförandet som skapar en fin brytning mot det råbarkade. Associationen gick till Susanna Hoffs senare skivor.

När jag nu sätter mig att skriva, inhämtar jag mer om Sara Petite. Född i Washington State, bosatt i San Diego i California, och »Circus Comes to Town« är hennes fjärde skiva. En kalifornisk tidning beskrev henne som en vuxen avkomma till, om jag minns rätt, Lucinda Williams, Patty Griffin och Nanci Griffith med Rosanne Cash som barnmorska.

Den typen av jämförelser säger naturligtvis ingenting. Tydligare riktning fanns då i en annan tidnings beskrivning av Sara Petites tredje skiva som ett steg bort från en traditionellare countrymusik till en rockigare formel. Där nämndes även Steve Earle, och jag hör musikens trådar till »Exit O«.

Själv relaterar Sara Petite sin musik till outlawcountryn. Det är också en bra hållpunkt.

Ju mer jag lyssnar, desto mer befriar sig också musiken från mina tidiga intryck. Den rymmer fler nyanser än de första lyssningarna ger vid handen, och sången profilerar sig tydligare mot kompet än vad den i förstone tycktes göra. Skivan går från det ypperliga till det utsökta.

Sara Petites lyrik tar ofta fasta på kärlekens dystrare sidor. I »Perfume« uttrycker sångjaget sin leda vid »the smell of her perfume«, alltså den andra kvinnans. I »Drinkin’ to Remember« visar den arketypiska tröstaren sin opålitlighet, och en brasa av fotografierna suddar inte ut de inre bilderna. »The Mama« är en generaluppgörelse med den trolöse, inte lika militant som »Frontier Justice« men inte heller lika ironisk som Chely Wrights »Good Ole Boy«.

I »Scarlett Letter« får brännmärkningen ge en metafor för den felslagna kärleken; jag vet dock inte om »Scarlett« är en felskrivning eller ironisk blinkning åt Scarlett O’Hara. Sångtitlar som »Circus Comes to Town« och »Barbwire« ger andra accenter åt den övergripande erfarenheten.

Kompet understryker det sårbara likaväl som det mer militanta i Sara Petites sånger. Bob Bratts elgitarr mullrar i bakgrunden, men frigör sig också i läcker soloflykt. Ethan Ballingers akustiska strängbändande markerar banden bakåt i traditionen, och Harry Stinsons andrastämma ger fina konturer åt Sara Petites röst.

Outlaw eller en singer/songwriter i den kvinnliga rocktraditionen? Banden löper in i varandra i Sara Petites musik. Och jag skall köpa hennes tidigare skivor. De finns alla på CD Baby, amerikanska Amazon och Sara Petites hemsida.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify