Recension
Bell, Lurrie
Blues In My Soul
( Delmark Records)

Lurrie Bell är son till den legendariska bluesmunspelaren Carey Bell och var på slutet av 70-talet även chicagobluesens unga hopp. Men Lurrie fick inte enbart ärva pappans musikaliska förmåga utan även problemen med alkohol. Så gick det utför istället för uppför. Lurrie hamnade i så stora missbruksproblem att han förpassades till gatan och ett liv som uteliggare. Väl på fötter igen dog hans tvillingbarn, sedan hans sambo och till slut även pappa Carey 2007. Nu 54 år gammal och ärrad av livet står han åter på scen och är åter i skivstudion för att spela in sin blues. Och det gör han bra.

Det fina, karakteristiska gitarrspelet från 70- och 80-talet finns kvar. Det är ett mer sparsamt och eftertänksamt letande efter rätt toner än så många toner som möjligt, så högt som möjligt och på så kort tid som möjligt. Det gör han riktigt, riktigt bra.

Sången är kantstött hård och raspig, begagnad efter ett hårt liv och mycket sång. Men den grovt uttrycksfulla och med ett lätt vibrato beslöjade sångrösten ger tillsammans med gitarrspelet en back-to-basic-känsla. Tillbaka till den chicagoblues han är uppväxt med och älskar så mycket. Här vårdar han den ömt och ger den all den färgprakt den förtjänar.

Nu är inte allt Lurries förtjänst. Han har ett gäng medmusiker som gör helhet stark, stabil och ytterst njutbar. Roosevelt Purifoy piano och orgel, Melvin Smith, bas, Willie Hayes trummor och den duktiga Mathew Skoller på munspel på sex av spåren. Dessutom har man bjudit in tre blåsare till den inledande souligt svängiga blues från T-Bone Walker, ”Hey, Hey Baby”. Dessa blåsare återkommer även i instrumentallåten ”South Side To Riverside”, som är en kombination av Albert Collins, Howling Wolf och James Brown.

Annars är det ett gäng klassiker och tre egna spår som bygger upp ”Blues In My Soul”. Långsamma blues delar plats med lite snabbare och några fartfyllda shufflespår. Allt från den reflekterande egna ”Blues In My Soul” till den snabbt rockande ”It´s Too Late” av mindre kända James L. Smith. Big Bill Broonzys ”I Feel So Good”, Otis Rushs ”She´s A Good ´Um”, Jr Wells ”´Bout The Break Of Day”, Jimmy Rogers ”Going Away Baby” och ”My Little Machine”, Little Walters ”I Just Keep Loving Her”, T-Bone Walkers ”T-Bone Blues Special”, Eddie Boyds långsamma ”Just The Blues” och Otis Spanns ”Blues Never Die” är andra val. Dessutom den egna hyllningen till Magic Slim skriven och inspelad på hans dödsdag den 21 februari i år, ”24 Hour Blues”.

Om Lurrie Bell nu är åter med ett någorlunda stabilt liv, bra uppbackning och bra rådgivare kan han fortfarande vara chicagobluesens framtid. 54 år är ingen ålder i denna bransch.

/Staffan Solding