Recension
Jones, Diana
Museum Of Appalachia Recordings
(Proper Records)

Diana Jones spelade in sitt fjärde album under två dagar i december i fjol i Peters Homestead Cabin, Museum Of Appalachia, Clinton, Tennessee. Med en stilla brinnande eld i den jättelika öppna spisen och tillsammans med Matt Combs och Shad Cobbs i en ring runt mikrofonen spelade hon in elva mycket personliga och mycket vackra sånger. Sånger som springer ur den tidiga folkliga countrymusikens hemtrakter i bergen och som förvaltats över åren av förfäder.

Underlaget till sångerna har funnits i Dianas huvud sedan hennes farfar förde över sin kärlek och sitt arv efter den gamla traditionen av musik från Appalacherna. Starka och jordbundna känslor får ord, som blir till historier, som i sin tur ger längtan och förtröstan. De är inte religiösa i den meningen, men de bär en stor tro och ett stort hopp för framtiden. Det är här Diana Jones hjärta finns. Det kan vi höra lång väg. Inget har låtit lika innerligt tidigare.

Diana Jones har också en mycket personlig och unik sångröst. Den höga och lite dovt nasala rösten från djupet av kroppen har en förtrollande klang. Den rullar fram på gitarrens strängar och bär orden framför sig. Den griper tag och drar en med. Du kan inte stå emot. Och varför skulle du. För tillsammans med Matts och Shads fiol, banjo och mandolin och Joe DeJarnettes bas skapas en samklang som sprakar like stilla men eldigt som lågorna i brasan. Samma känsla som även växte fram hur sånger med The Carter Family. Ta den inledande ”O Sinner” eller ”Satan” som exempel. Eller varför inte ”Orphan´s Home” som beskriver hur det är att vara ensam och bortglömd på jorden som ett föräldralöst barn, långt från Guds himmel.

”Drunkard´s Daughter” berättar om relationer och desperationen av att ha en alkoholiserad fader, ”Ohio” om ett liv exil, ”Lost O Love” om ett misslyckat förhållande och ”Song For A Worker” om resultatet av hårt arbete. Kärleken till ”Tennessee” blir tydlig i sången med samma namn och i det avslutande a cappella-stycket ”The Other Side”, tillsammans med John Lilly, sjunger de om att mötas i evigheten på andra sidan.

Även om historierna har fått en äldre form och uttryck är innehållet dagsaktuellt. Beskrivningen av relationer och känslor skulle kunna fungera lika väl i dagens asfaltdjungeln som i de milsvida öde skogstrakterna av östra Tennessee för 100 år sedan.

Melankoliska öden, drömmande kärlek och svårmod. Appalacherna är lika mycket en flykt tillbaka till den tids som var förr för Diana Jones som en kärleksförklaring till framtiden. Det finns hopp.

/Staffan Solding