Recension
Bush, William J.
Greenback Dollar: The Incredible Rise of The Kingston Trio
(Bok, Scarecrow Press, 2012)

Greenback Dollar: The Incredible Rise of The Kingston Trio är märkligt nog den första biografin om USAs första supergrupp. Jämfört med utbudetav biografier, memoarer och intervjuböcker om och av andra artister av varierande betydelse är det närmast otroligt att det tagit ett halvt sekel efter genombrottet med Tom Dooley att få få gruppens karriär sammanfattad i bokform.

För fakta talar för sig själv: 14 album nådde Top 10 på Billboards albumlista, varav fem toppade listan. Mellan 1958 till 1963 var The Kingston Trio otvetydigt den mest populära vokalgruppen i världen, som på egen hand bidrog till att bana väg för sextiotalets mer radikala folkmusikvåg där Bob Dylan, Peter, Paul and Mary och Joan Baez blev gallionsfigurer och som i högre grad var influerade av The Weavers och Almanac Singers som i det tidiga femtiotalet sjöng sånger med en tydlig politisk udd om orättvisor i hårt segregerat USA.

Bush har under flera år intervjuat de gruppmedlemmar som ingick de två första konstellationerna av The Kingston Trio; Bob Shane, Nick Reynolds, Dave Guard och John Stewart som 1961 ersatte Guard. Dessutom kommer familjemedlemmar, skivbolagsfolk och konkurrenter väl till tals. Boken innehåller för övrigt en utmärkt notförteckning med information om var och när och med vilka intervjuerna gjordes.

Bush skriver övertygande och engagerat om de tidiga åren, den plötsliga monumentala framgångsvågen då Tom Dooley nådde förstaplatsen på singellistorna i praktiskt taget hela världen till det sista framträdandet 1967 på klubben ”The Hungry i” i San Fransisco där det hela en gång började.

Capitol, som med tvekan skrivit kontrakt med gruppen och mer eller mindre tvingats släppa Tom Dooley från debutalbumet efter att radiostationer runt USA plötsligt började spela låten, insåg snabbt vilken guldkalv man fått tag i. Under åren 1958 till 1961 släpptes tio album, idag en ofattbar siffra. Tillsammans med Capitol-kollegan Frank Sinatra bidrog KT i hög grad till att populärisera LP-skivan som format. KT´s stora publik fanns framför allt på de amerikanska universiteten vars studenter tillhörde den ungdomsgrupp som fått del av efterkrigstidens expanderande ekonomi. Universiteten var helt enkelt basen för gruppens verksamhet såväl publikt som ekonomiskt.

1961, när gruppen stod på toppen av karriären valde Dave Guard att hoppa av. Orsaken till avhoppet har varit omtvistat. I boken får alla involverade komma till tals och fram skymtar en alltför vanlig beskrivning av vem som ska bestämma mest, val av material, oklarheter i den ekonomiska redovisningen osv.

John Stewart, då medlem i Kingston Trio-influerade The Cumberland Three, tar Guards plats. Stewart är inte obekant för Shane och Reynolds då de tidigare spelat in ett par av hans sånger. Stewart beskriver i boken den omtumlande upplevelsen att hastigt bli medlem i dåtidens populäraste grupp, att gå från att vara beundrare till att vara medlem. ”Plötsligt behövde jag inte längre vänta på det nya Kingston Trio-albumet, nu var jag med och spelade in det!”. Dock var Stewart aldrig fullvärdig medlem i den bemärkelsen att han blev en del i företaget Kingston Trio Inc. Stewart hade istället fast månadslön, vilket senare skulle bli en orsak till bråk framför allt mellan Stewart och Frank Werber, manager och tredje delägare i företaget.

Den nya konstellationen släppte 12 album fram till 1967 då gruppen upplöstes. Sammanlagt 22(!) album blev det om man räknar från debuten 1958. En svindlande utgivningstakt jämfört med idag.

Vid en genomlyssning av KT´s produktion slås man av hur bra det låter, ljudbilden är häpnadsväckande, man nästan knockas av att det handlar om tre stämmor och tre akustiska gitarrer. Dessutom känns låtmaterialet än idag relevant och angeläget. I jämförelse med andra grupper som kom fram i slutet av femtiotalet, exempelvis Brohers Four och New Christy Minstrels, har KT´s musik stått sig ovanligt väl.

Vilken version av trion som är den bästa har alltid varit föremål för heta diskussioner bland fansen. Stewart har själv uttryckt att när han väl kom med så upptäckte han att orsaken till att han själv gillat gruppen var just det faktum att Dave Guard var med!

De två versionerna (Guard alternativt Stewart) är dock musikaliskt ganska olika och hade en publik som åldersmässigt och politiskt skiljde sig åt. Vilken konstellation man föredrar, anser jag hänger mer samman med vilken version man först exponerades för. Även om jag hörde Tom Dooley när den blev en hit i slutet av femtiotalet är det EP-skivan med Where Have All the Flowers Gone och The New Frontier från 1963 som gjorde intryck på mig och bidrog till att jag håller Stewart-trion högst. Guard hade ett mer intellektuellt och studentikost anslag medan Stewart var uppväxt med rock-and-roll. Stewart var också mer i samklang med den medborgarrättsrörelse som växte sig stark i början av sextiotalet, något som är väldigt tydligt på gruppens otvetydigt starkaste album; New Frontier och Time to Think.

Att folkmusikvärlden hade en tudelad inställning till KT´s kommersiella framgångar illustreras målande i boken av Nick Reynolds; diskreta förfrågningar var legio från hugade låtskrivare som inte ville riskera att utsättas för kollegors spott och spe att man erbjudit sina låtar till en kommersiell grupp. En annan illustrativ episod som beskrivs i boken är när Dylans manager Al Grossman försöker portförbjuda KT att framträda på Newportfestivalen för att de är för ”kommersiella”, men som senare inte drar sig för att skicka en demo med sånger skrivna av sitt nya fynd Bob Dylan och förfrågan om intresset för den unge mannens sånger.

Bush har med sin bokförtjänstfullt bidragit till att sätta fokus på den stora betydelse Kingston Trio hade, inte minst i rollen som föregångare till sextiotalets mer radikala folkmusikvåg. Kingston Trio var tog inte politisk ställning på det sättet som sextiotalskollegorna gjorde och hade heller inte någon målsättning att göra det. Ändå är LPn Time to Think (1964) ett tydligt politiskt ställningstagande i skuggan av Kennedymordet. I decennieskiftet mellan femtio- och sextiotal bidrog gruppen till att stora delar av den dåvarande ungdomsgenerationen skaffade sig gitarrer och började spela. Det bidraget kan ingen ta ifrån dem. Eller som Bob Shane uttrycker det i boken på frågan vad gruppen betytt:

”Hell, we got America up on it´s feet and sing!”

/Lars Svensson