Recension
Monroe, Ashley
Like A Rose
(Warner/import)

Ashley Monroe är en av de tre medlemmarna i Pistol Annies. Hon har också gjort ett par egenutgivna skivor och en ep som, såvitt jag vet, endast finns som download. Mycket av materialet har också funnits på Myspace. »Like A Rose« är hennes fullskaliga debut på ett större bolag.

Det är en ypperlig skiva, sånär som på duetten med Blake Shelton, »You Ain’t Dolly (And You Ain’t Porter)« som är för mycket novelty song åtminstone för min smak.

Annars fortsätter Ashley Monroe att befolka det lyriska universum som hon mutat in med Pistol Annies, alltså ett som griper mot en entydigare underklasserfarenhet där countryn annars vanligen tolkar den gudfruktiga arbetar- och småbondeklassens moral och livsvärld. Det är också en erfarenhet som Gretchen Wilson och Kacey Musgraves utforskar.

Den unga kvinnans uppbrott är Ashley Monroes arketypiska scen. Det kan vara artonåringen som lämnar hemmet sedan pappan dött och mamman börjat dricka, kvinnan som söker ompröva sitt liv efter ett lika drucket som misslyckat, tillfälligt samlag eller kvinnan som trotsar familjens moral och finner sig vara »a dollar short and two weeks late«. Det kan också vara kvinnan som vill ha en radikal förändring i ett äktenskap som gått i stå:

»Give me weed instead of roses
Bring me whiskey ’stead of wine.
Every puff, every shot you’re looking better all the time.«

Genomgående går Ashley Monroe in i den utsatta kvinnans upplevelse genom ett jag-perspektiv, vilket understryker närheten i den tolkade erfarenheten. Jag vet naturligtvis inget om rollfördelningen, men kanske bidrar det till den existentiella konstansen att Ashley Monroe är co-writer i samtliga sånger. Hennes partner växlar dock: Jon Randall, Vince Gill, Liz Rose, Guy Clark, Shane McAnally och Karen Fairchild är dock namn som alla borgar för hög klass.

Även musikaliskt är Ashley Monroe konsekvent. Inramningen är förhållandevis traditionell. Paul Franklins steel och Stuart Duncans fiddle ger musiken profil, liksom Richard Bennetts och Steve Gibsons gitarrer. Med undantag från en enstaka ballad dominerar mid- och uptempolåtar med starka melodier, som inbjuder till skrålande allsång. Och Ashley Monroes röst är lagom kornig för att passa sångerna.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify